13 december 2011

Radion - det måste vara radion

Musikhjälpen! Musikhjälpen! Fy fan så bra det är. Jag älskar det.  Det är helt grymt. Vilket annat radioprogram har den musikblandningen?


Superhippa DJ:n Avicii med Levels följs av gotländska Smaklösa med "It´s raining men"-covern "Det regnar kor". Textrader som "Stora feta SRB" och "starta istället din mjölkmaskin" glädjer en mjölkbondedotter lite extra.

Och allt är önskat av oss som lyssnar. Och för varje önskning skänks minst 50 kr till välgörenhet och i år går pengarna till alla flickors rätt att gå i skolan.

Och min önskelåt har spelats. Och jag hörde den när den spelades. Det är den av mig bebloggade gråtlåten. Som jag för övrigt orkar höra på igen. Utan att gråta.

Så kom igen. Önska du med! Och kommentera gärna vilken låt du tänker önska :)

5 december 2011

Helt obegripligt



Det här är foton som är tagna för 4 månader och 1 dag sedan i min mosters trädgård. Både hund och brorsbarn tog skydd i skuggan och lillkillen försökte svalka sig lite extra med hundvattnet.

Är det inte helt obegripligt? Jag förstår inte hur det kan vara så varmt i det här landet på sommaren. Själva tanken på att gå utanför dörren utan tjockjacka och vinterkängor känns helt främmande. Att det dessutom är så varmt att man vill äta glass och bada utomhus känns som något jag måste ha drömt att man kan göra.

28 november 2011

Frukost...


Min måndagmorgon förgylldes av adventsljus, ganska nytt nummer av favorittidningen Filter och havrepannkaka (ett ägg blandas med 1 dl mjölk och 1 dl havregryn som man sen steker som en pannkaka). Just idag serverades den toppad med skivad banan och tinade jordgubbar. Jag får ta till alla medel för att hålla höstmörkret ute ur hjärnan så här års.

27 november 2011

Lantis i stan bakar Pepparkakskladdkaka

Idag viner stormen utanför fönstret och jag är rastlös som tusan. Bakning är en av mina favoritsysslor inomhus, har älskat det sen jag var tillräckligt gammal för att få röra till i köket själv. Dels är själva tillagandet roligt och dessutom resulterar det ju i något gott. Och det är ganska enkelt också jämfört med vanlig matlagning tycker jag, man rör ihop lite grejer utifrån en lista, stoppar det i ugnen, och sen är det klart. Inget passande, inget hackande av lök, inget redande av såser som när man lagar middag.

Det här är ett litet experiment jag gjorde förra året efter att ha sett att det fanns kladdkaka med pepparkakssmak i min frysdisk. Det är en av få kakor där jag numera går loss lite från receptet och gör lite som jag vill.
Lantis i stans pepparkakskladdkaka
Ingredienser
  • 100 g smör
  • 2 ägg
  • 2 dl farinsocker
  • 1 dl vetemjöl
  • 3/4dl siktad kakao
  • 1 tsk kanel
  • 1 tsk nejlika
  • 1 tsk ingefära
Gör så här
  1.  Sätt ugnen på 175 grader
  2. Smält smöret
  3. Smörj/bröa formen
  4. Vispa ägg och socker pösigt
  5. Blanda ner resten av ingredienserna till en jämn smet
  6. Häll upp i formen
  7. Grädda i ugn ca 20 min beroende på ugn , formens storlek och önskad kladdighet.. Det är ganska lite smet för att vara en kladdkaka så det kan gå fort....
Det blir en ganska "vuxen" smak, ganska mycket pepparkaka och lite sötma helt enkelt. Om man slänger i 1 tsk vaniljsocker och har vanligt socker istället för farinsocker så blir den snällare. Tror också man kan ta halva mängden av nejlika, ingefära, kanel om man tycker detta är för spicy...

25 november 2011

Gråtlåtar

Lyssnade på musik på väg till jobbet för ett tag sedan och ungefär 10 meter från dörren in till jobbet fick jag de här raderna i öronen

Times are so though
Promise you will stay forever
We have to stay strong
And we got to stick together
We will be alright
I know, but everything is all-bad now


Låten är When Evil Happens med The Elliots. Och jag har hört den massor av gånger. Men texten har inte gått in. Förrän nu. Och jag kan inte kontrollera det. Jag störtlipar. Snyter mig. Går upp för trappan och försöker vara som vanligt igen. Och lägger ytterligare en låt på listan över gråtlåtar som jag inte orkar med just nu.

20 november 2011

Känslan av att vara ett nytillkommet fan




Jag var på In Flames igår. Och känner mig aningen överväldigad. Jag har visserligen sett dem tidigare på Metaltown men då gillade jag dem inte på det sättet jag gör nu. De inledde med Sounds of a playground fading, följt av Deliver Us, följt av All for me, de tre inledande spåren på senaste skivan. Och jag tänker "OK de tänker köra låtarna från nya plattan så kan de nya fansen, dvs jag, gå hem sen". Men sen kör de liksom bara på. Som låt nummer fem kommer låten som fick mig att inse att jag gillar In Flames, Alias. Och tanken på att gå hem finns inte nånstans. Inte då, inte senare.  Inte hos mig, inte hos resten av publiken heller.

Och känslan av att stå där och bara uppleva ett band, utan att vänta på en viss speciell favoritlåt som de måste spela för annars blir man besviken, utan att ha något emot att de kör så mycket från nya skivan, utan att ha förväntningar från tidigare spelningar som de måste överträffa, den är helt grym.

GP ger 5 fyrar
GT/Expressen ger 4 getingar

25 september 2011

Journalistiken är död - länge leve copy-paste

Ungersk hund som inte har något med texten att göra
förutom att vara just en hund
En vän postade den här länken på Facebook

Familjehundar står för flest attacker (Borås Tidning)

Det blev en ganska lång debatt om själva sakinnehållet i artikeln eftersom alla som kommenterade hade egna hundar och egna åsikter om vad egentligen en familjehund var, vad en kamphund är för något, om det kanske är chiuauornas och andra småhundars ökade popularitet som står för det ökade antalet bett, om det verkligen är rimligt att mäta ANTALET bett med tanke på att det finns så många fler golden retrievers jämfört med pitbulls osv.

Och det här fick mig att bli nyfiken. Vad är det här för artikel egentligen? Så jag började googla runt lite grand. Och hittade förvånansvärt många artiklar med samma innehåll. Här är ett urval:


Husdjur skadar tusentals svenskar(Expressen)
Hundar och insekter bakom skador (Aftonbladet)
Husdjur skadar tusentals svenskar (SVT)
Hundar och insekter bakom skadorna (GP)
Hundar och insekter bakom skadorna (Allehanda)
Hundar och insekter bakom skadorna (Östgöta Correspondenten)
Hundar och insekter bakom skadorna (BLT/Sydöstran)
Hundar och insekter bakom skadorna (Västerbottens-Kuriren)
Hundar och insekter bakom skador (UNT)
Allt fler svenskar blir bitna av hundar (Vasabladet, Finland)
Hund och häst i negativ topp (Ridsport)

Förklaringen är att detta är en TT-nyhet. Och många tidningar abonnerar på deras nyheter. Så här står det på Wikipedia om TT:s arbetsmetod

TT fungerar idag som en stor dagstidning; reportrar samlar information som redigeras till artiklar. Byrån har också särskilda redaktioner eller reportergrupper inom olika områden som utrikes, sport, ekonomi/arbetsmarknad och andra ämnesområden. Därefter sprids materialet till TT:s abonnenter inom svensk dagspress, radio och television och även till andra kunder via SMS och webbversioner.
(Källa: Svenska Wikipedia)

Och de flesta tidningar som abonnerar på TT:s nyheter trycker dem rakt av eller editerar dem enbart längdmässigt (väljer vissa delar av nyheterna, meningar, stycken och citat). För att fylla ut tidningen. Med största sannolikhet har ingen (förutom reportern på TT) ens varit i kontakt med Anders Tennlind, statistiker på Socialstyrelsen, som citeras i flera av artiklarna. Klädsamt nog har de flesta också hållt sig till en ganska saklig rubrik. Förutom just Borås Tidning där en kreativ rubriksättare/redigerare valt att slå på stort och lyfta upp ett citat i TT-nyheten om att det är just familjehundar som står för de flesta attackerna. Med största sannolikhet utan att själv ha en aning om vad som är definitionen på en familjehund eller en kamphund.

Så vad är då en familjehund? Efter sökande på Socialstyrelsens webbplats jag hittade en rapport som verkar behandla ämnet men den är publicerad redan i maj 2011. Kanske finns annan nyare statistik som jag inte hittar eller som inte är släppt till allmänheten.

Skadehändelser som föranlett läkarbesök vid akutmottagning, 2009

Ingenstans i rapporten finns orden familjehund eller kamphund. Och den tabell jag hittar som talar om vad som är orsaken till besöket på akuten ger en helt annan bild än artiklarna ovan:

Skattat antal i Sverige      Utlösande produkt
88 300                                  Annan människa, djur och djurprodukt
79 100                                  Transportmedel
72 500                                  Sportutrustning, vapen
63 300                                  Osäkert om produkt inblandad
57 400                                  Fast utrustning och underlag utomhus

Vad är då problemet med allt detta? Varför ägnar jag timmar av min lediga söndag åt det här? Tja, antingen rycker man på axlarna och tänker att det är väl bra att många får reda på så mycket som möjligt och att detta är ett effektivt sätt att arbeta på. Att en person gör jobbet och sedan kan många tidningar dra nytta av den personens jobb och trycka artikeln.

Problemet för mig kokar ner till att när jag läser GP, eller en annan tidning så förväntar jag ju mig att de kan stå för allt som trycks i tidningen. Inte att de har lämnat över intervjuande och research till en annan redaktion (TT) som dessutom servar GP:s konkurrenter. Vad händer den dagen TT har fel? Kommer felaktigheterna gå vidare och spridas i de flesta svenska tidningar?


    22 september 2011

    Ett vackert hus

    Ibland får man ändå lite hopp om mänskligheten och får tillbaka tron på att vi verkligen är kreativa, skapande varelser med egen vilja och frihet. Läser om Simon Dale med familj som tröttnade på dyra huslån och byggde sitt eget otroligt vackra jordhus i Wales.

    På hemsidan om huset svarar Simon Dale själv så här på varför de byggde huset

    It's fun. Living your own life, in your own way is rewarding. Following our dreams keeps our souls alive.

    Sen finns ett mycket längre svar också men det räcker för mig, ett vackert svar om ett vackert hus byggt på ett vackert sätt.

    Husets egen hemsida där man också kan läsa om hus nummer två som de nu bygger
    Aftonbladet skriver om huset

    17 september 2011

    Blodspår

    Idag har jag gått på prova-på-spårkurs med herr Vorsteh. Han kan ju spåra, det har han gjort förr, det är mest jag som behöver lära mig hantera honom och veta hur jag ska göra.

    Först var det ganska svårt och stökigt och det slutade med ett styck bad i en bäck samt att han hittade slutet på ett ANNAT spår som låg ganska nära spåret vi skulle följa. Instruktör nummer ett mest skrattade och tyckte det var härligt att se en så pigg 10 år gammal hund nästan riva skogen.

    Efter paus med lunch och sedan tips från instruktör nummer två att ge kortare lina och hålla emot lite mer så gick det som en dans. Han blev mycket mer noggrann och slutade ta fullt så många genvägar. Så instruktör nummer två tyckte istället att det var en mycket duktig hund med bäst spårförmåga av alla hundarna under dagen. Mycket stolt, och trött, matte efteråt.

    Och oj vad roligt det var för herr Vorsteh. Han sover nästan aldrig mitt på golvet men när vi kom hem  däckade han av mitt i lägenheten. Extra lurvig just nu, det är dags för trimning. Men fin ändå. 

    16 september 2011

    Sälja sig

    Har sett "The Greatest Movie Ever Sold" idag.

    Och som av en händelse hade jag råkat köpa det här godiset på bilden. Polly Dregen Edition. With a rocking taste of salty licourice, lemon and milk chocholate. Inte gjorde det godiset godare att Dregen är på påsen. Men det gjorde att jag tittade till (eftersom jag undrade vad Dregen gjorde på en påse godis) och sen köpte jag den. Jag är helt enkelt grundlurad och helt inne i systemet. En lydig konsument.

    Om du inte har sett The Greatest Movie Ever Sold så är det Morgan Spurlock som har gjort en dokumentär om produktplacering, han som gjorde "Supersize Me" om vad som händer när man bara äter Mc Donalds-mat. Och eftersom han är som han är så har han så klart finansierat hela filmen med produktplacering. T ex så är en juice hans huvudsponsor, han har ett samarbete med ett rockband som gör en av låtarna till filmen, han samarbetar med reklamare som gör hans PR-kampanj för filmen, han får ett bilföretag att sponsra med bilar, han får en mack att gå in som sponsor och då gör han intervjuer på de mackarna osv. Hysteriskt roligt blir det t ex när han tar en forskare som är emot produktplaceringar, och intervjuar honom på en flygplats. Forskaren säger att han tycker att det borde vara varningssignaler som visar i bild när det är reklam/produktplacering så att vi som tittare ska få reda på det.Och genast fylls skärmen av pilar och fyrkanter och texter som visar alla produkterna i just den bildrutan som är sponsrade. Flyget, drickan, kläderna, skorna osv.

    En väldigt rolig film men med en väldigt allvarlig underton. En viktig film skulle jag säga, eftersom den visar på hur systemet verkligen fungerar. En ärlig film känns det också som. Se den om du har 1,5 timme du vill fördriva med något vettigare än Idol så tycker jag du ska se den.



    14 september 2011

    Verkligare än verkligt

    Jag funderar på drivkrafterna bakom.

    När naturfotografen Terje Hellesø bestämmer sig för att lägga in lite fler djur i sina bilder. Fejkfotograferar.

    När "En vild man", Kristoffer Clausen, bestämmer sig för att han inte kan genomföra sitt projekt att leva 365 dagar i vildmarken utan bryter det för det är för svårt, tar in på hotell. Och sedan fortsätter med projektet som om inget hänt. Fejkbloggar. Fejkdokumenterar.

    Tror de att de ska komma undan med det? Tycker de att de är lite smartare än oss andra? Tror de att vi andra aldrig kommer komma på dem?

    Eller ännu värre, är de medvetna om att de kommer bli påkomna och bara kör så länge det varar och så får det krascha sen?

    Och så kan jag ju inte låta bli att dra kopplingen - är det samma tankebanor som ligger bakom mutskandalerna i de kommunala bolagen i Göteborg?

    Jag har inga svar. Bara frågor. Och ett vansinnigt dåligt foto på två rådjur.


    10 september 2011

    Att jobba med det man brinner för

    För några veckor sedan var jag på Irland. Vi red på stränder, galopperade på havsbotten vid ebb. Sedan lät vi hästarna vandra i havet för att coola ner båda kroppen och hjärnan på dem. Vår tyskfödda guide (hon som skymtar framför "min" häst på bilden) hade jobbat på gården vi var på i 10 år. Hon kom dit för att jobba i kanske ett år men blev kvar. Hon hittade kärleken (en surfande irländare) och har nu egen häst och hade precis skaffat hund tillsammans med sin surfare. Och hon jobbar fortfarande med turridningar. Och jag tänker att hon har världens bästa jobb. Så jag frågar henne, är det fortfarande roligt att rida de här turerna, efter 10 år?

    Och det beror på säger hon. Beror på oss, kunderna. Hur vi är. Om vi gör som hon säger eller om vi rider runt som idioter och galopperar förbi henne hej vilt. Och jag tänker att det kanske ändå är ganska bra att inte ha hästarna som yrke. Att kunna njuta för fullt av varje minut på hästryggen. Att ridningen aldrig blir något man gör för att få mat på bordet utan det man istället lägger sin inkomst på.

    6 september 2011

    Regn regn regn och utrustning för regn

    Idag verkar det tydligen kvitta vart man befinner sig. Brr sicket väder. Cyklade hem från jobbet. I motvind. Och piskande regn i ansiktet. Tur att min nya fina cykelväska från New Looxs visade sig hålla vad den lovar, nämligen att både rymma en 15" laptop och vara vattentät.



    Fiiin :)

    30 augusti 2011

    Train in vain

    Idag färdas Lantis i stan med ett transportmedel som verkligen anstår en lantis. Tåg! Jag älskar att susa fram genom det svenska landskapet, inte behöva bekymra mig om annat än att hinna med tåget och att gå av på rätt ställe. Det är lugn och ro på ett sätt som flyg, bil eller buss aldrig kan bli. Det känns civiliserat på ett litet gammeldags sätt. Människor samtalar med varandra, läser en bok, jobbar med sin dator, äter medhavd matsäck. Eller för den delen, pratar i telefon, ser på film, lyssnar på musik, surfar, bloggar, dricker latte :) Tåg känns helt enkelt lite mer som ett vardagsrum än som ett transportmedel.

    Och oftast, så länge tågen bara går i tid, så blir jag alltid glad av att åka tåg. Lycka på räls helt enkelt :)


    28 augusti 2011

    Höstdrömmar

    Jag vet inte varför men varenda höst är det samma sak. Jag vill flytta ut på landet. Jag vill ha en egen häst. Jag vill sitta framför en brasa och titta på elden som brinner med en kopp te i ena handen och en god bok i den andra. Jag vill gå i skogen och uppleva lyckoruset när hela marken plötsligt är gul av kantareller och ett långsamt regn droppar ner från granarna. Jag vill koka egen sylt. Plocka lingon. Vara ute varenda vaken stund. Jag vill starta eget. Jag när drömmar om ett café. Eller ett bed & breakfast. Med några nordsvenskar som jag kan ha lite turridning på. På kvällarna betar de på stora ängar bredvid huset när dimman driver in från skogen. Gärna en hund som får springa fritt och som aldrig smiter. En liten stallkatt som fångar mössen.

    Och hela tiden den där andra, parallella rösten i hjärnan. Som säger att det är omöjligt. Som säger att jag är naiv som ens tror att det skulle gå. Hur skulle jag egentligen försörja mig tror jag? Hur skulle jag orka med allt arbete det innebär?

    Ja ni hör ju. Hur fasen ska man få något gjort när hjärnan är på semester med sådana bitterljuva drömmar?


    16 juli 2011

    Magiskt, effektfullt och bättre än boken (!)

    Så har den då äntligen tagit slut - filmserien om Harry Potter. Igår såg jag del 8, Harry Potter and the Deathly hallows: Part 2. Och jag tyckte det var riktigt bra.

    De flesta av skådisarna grymma, framförallt tycker jag att Daniel Radcliff och Emma Watson som spelar Harry och Harmoine verkligen har vuxit in i sina roller och jag kan inte vänta tills jag får se dem i andra roller. Dessutom är ju ensemblen med äldre skådisar grym. Tre av mina absoluta favoritskådisar, Alan Rickman, Gary Oldman och Helena Bonhamn Carter är ju med.Och Alan Rickman. Finns det någon mer perfekt person att spela den karaktären? Jag älskar att man aldrig riktigt vet, är han ond, är han god?



    Det hade nog i ärlighetens namn krävts en riktigt dålig film för att jag inte skulle ha gillat den. Jag älskar ju hela den här världen med drakar,  handväskor som rymmer hur mycket som helst på insidan och så allt det uppmixade med det extremt brittiska och vardagliga. Jag älskar att Neville, efter att ha sprängt en bro och nästan dött, säger helt torrt "That went well". Jag älskar att Minerva, efter att ha väckt stenstatyer och bett dem skydda Hogwarts barnsligt fnittrande säger "I always wanted to use that spell".

    Bild från http://holymotherofhnng.tumblr.com/post/6838252895/that-went-well
     Manuset är bra och syr ihop storyn bättre än vad JK Rowling själv gör i boken. Det är action och coola effekter där det ska vara det, och det är grymt skådespeleri och drama där det ska vara det. Den enda riktigt tråkiga grejen är, precis som i boken, prologen. Storyn är ju slut, men varken filmmakarna eller JK kunde hålla sig utan slänger in en "19-år senare" för att verkligen tala om hur allting gick. Det är i stort sett det enda som drar ner betyget och upplevelsen av filmen för min del.

    GP:s sur-Mats Johnson ger filmen 3 av 5
    DN ger den 4 av 5 och menar att man inte ens behöver ha sett de andra filmerna eller läst alla böckerna för att ha behållning av filmen
    Jag ger den 7 av 10 på IMDB
    Såg också IMDB har gjort en specialsida om Harry Potter filmerna. Kanske något de hållt på med ett tag för nyare filmer? Snyggt var det i alla fall!

    För den som inte vill säga hej då till Harry riktigt än så kommer ju Pottermore snart- JK Rowlings webbplats för en "unik läsupplevelse online" där delar av berättelsen bestäms av läsaren. Det kan bli hur dåligt som helst - jag associerar till de där böckerna som fanns i min barndom där  man fick själv välja vad karaktären skulle göra och beroende på vad man valde skulle man bläddra till olika sidor i boken. Men  nåt slags hopp har jag som gör att jag ändå är tillräckligt nyfiken för att vilja testa det. Det kanske blir bra på riktigt?

    14 juli 2011

    Pastafarianen från Österrike slår ett slag för.. durkslaget

    Det flygande spaghettimonstret
    Detta är humor. Dessutom med en politisk tvist. Snacka om att sätta fingret på religionens särställning i vår "sekulariserade" värld.

    Durkslag på huvudet godkänns av religiösa skäl
    Bär durkslag - av religiösa skäl


    Varför har då denne österrikare valt att ha durkslag på huvudet? Jo han är pastafarian, och är med i The church of the flying spaghetti monster.

    Tänk att jag lyckades få till ett blogginlägg där
    det är befogat (öööh...) att lägga in en bild på herr Depp :)
    Läs mer om FST - Flying Spaghetti Monster.

    Framförallt gillar jag deras teori att pirater, alltså de med trekantig hatt som plundrar skepp, inte de som sitter i EU-parlamentet, piraterna är de ursprungliga pastafarianerna och piraternas minskande antal är orsaken bakom den globala uppvärmningen.

    13 juli 2011

    Äntligen finns det ett alternativ till Facebook

    Äntligen finns det... Google+!! Alternativet till Facebook! Jättefin videochatt, härlig lätthanterlig indelning av ens vänner i kretsar, man kan följa någon utan att den följer dig. Det är som en härlig mix av Skype,  twitter och facebook och så integrerat med andra google-funktioner som gmail och Picasa så klart. Är jag Google-frälst? Ja nästan löjligt mycket. Är det bra? Ja, så länge reklam och farmville lyser med sin frånvaro och googles sedvanliga enkelhetsprinciper får råda kommer jag vara nöjd användare i alla fall!
    Och sen så älskar jag ju att ha rätt också.. i april postade jag ju det här inlägget:
    Istället för Facebook

    12 juli 2011

    Äppelträdgården - ett exempel på bostadsmarknad med kalla fötter



    Jag vet inte varför men jag finner någon slags humor i att dessa nybyggda hus ligger i ett område döpt till Äppelträdgården. Att radhusen kostar ca 4 miljoner är däremot inte humor. Men det är väl fler än jag som tycker det är lite väl dyrt i ett område där lägenheterna kostar ca 1 miljon för en tvåa och 1,5 miljon för en fyra med samma kvadratmeteryta som radhusen. Trots mycket marknadsföring, annonser har synts i GP:s bostadsbilaga under mer än ett år nu, så är ett av de fem radhusen ännu osålt. Och omgång 2 i projektet är omgjorda till hyresrätter (alla verkar uthyrda) och den planerade byggnationen av fler hus verkar ha avstannat. Det kan ju i och för sig bero på att det är sommar men många andra byggen och reparationer i Frölunda fortgår trots semestrar. Undrar hur det känns att vara en av de fyra som har köpt ett radhus för 4 miljoner. Och att nu ha utsikt över en gammal halvt igenvuxen asfaltsplan istället för en äppelträdgård. Jag hoppas för deras skull att de fixar till det för dem.

    Tidningarna skriver nu en hel del om att bostadsmarknaden svängt. Jag vill i och för sig minnas att det priserna ofta går ner under sommaren, eftersom ingen orkar med ett husköp just då utan hellre vill ligga på stranden och slappa.
    Varannan mäklare tror på fallande småhuspriser under sommaren

    11 juli 2011

    Bygg din egen konst eller varför inte en datorstyrd plasmaskärare?

    Det här inlägget hade inte kommit till om inte Drama Online postat den översta filmen för några dagar sen. Tack!

    Vissa människor kan liksom inte låta bli att plocka isär, skruva ihop och göra själv. Jag känner en av dessa människor, man skulle kanske kunna kalla honom Kalmars svar på Mythbusters. Han såg ett konstverk, "The round wave" av Reuben Margolins, och han kunde liksom inte låta bli att bygga sin egen.


    Han har också, tillsammans med en kompis, byggt en egen CNC Plasma Cutter, en datorstyrd maskin som kan skära i metall.



    Sen har han byggt en Jakobs stege till ett Sience Center, ni vet en sån där man ser i filmer så fort det ska vara som en ond vetenskapsman och man ska vara i hans onda labb och det ska blixtra lite i bakgrunden. Då är det en sån här man ser. Som han har gjort. Observera den gigantiska modellen av en Wunderbaum som hänger i taket i hans verkstad. Skulle inte förvåna mig alls om han gjort den själv. Antagligen med nån annan datorstyrd maskin...



    Jag som brukar vara så stolt över att jag faktiskt kunde byta fläktremmen själv på min första bil är grymt impad. Och en smula avundsjuk på hans begåvning!

    10 juli 2011

    Kantarellplockning - de 7 bästa ledorden för stadsnära svamplycka

    När jag flyttade till Göteborg trodde jag mina kantarellplockningsdagar var över, eller att de i alla fall skulle vara kraftigt begränsade till de gånger jag besöker Småland under kantarellsäsongen. Tänk så fel jag hade! Så därför kommer här mina bästa kantarellplockningstips för dig som bor i en stad.
    1. Tålamod - ge inte upp om du inte hittar kantareller vid första besöket i din stadsnära skog. De finns antagligen där men eftersom det är så många som rör sig i skogen (jämfört med på landet) kommer du behöva en stor dos tålamod för att hitta dem.
    2. Frekvens- du måste gå i din skog ofta så att du lär känna den och därmed får en bättre chans att hitta det gula guldet. Man måste ha tur och komma precis i rättan tid när de syns och ingen annan ännu har hunnit hitta dem.
    3. Radar - slå på din radar för gult och mjuka former. Släpp allt vad prestige heter. Tror du något är en kantarell, ja men gå och kolla då! 9 gånger av 10 är det ett björklöv, men den 10:de gången kan det vara en kantarell!
    4. Gott minne - slå på din inbyggda GPS när du väl hittar kantareller. Memorera var du är, hur du gick för att komma dit, hur terrängen ser ut runt ikring, försök hitta något som du tycker sticker ut, en konstig sten, ett fult träd eller en knölig trädstam. Du kommer garanterat hitta dit igen och ju fler ställen du har, desto lättare är det ju att hitta kantarellerna. Jag har aldrig använt mig av tekniska hjälpmedel som GPS, men det kan ju vara ett alternativ om du inte vågar lita på att stenåldersmänniskan i dig kommer ihåg åt dig.
    5. Noggrannhet - hittar du en kantarell så finns det ofta fler runt den. Det händer ofta att jag hittar ställen som verkar "avplockade" med brutna kantareller men om man sätter sig ner på huk och tittar noga runt hittar man ofta fler, under löv, kottar och pinnar, som den tidigare plockaren har missat!
    6. Genvägen - ska inte underskattas! Mitt bästa kantarellställe (som står för ca 1/3 av kantarellerna på bilden nedan) har jag hittat när jag genade genom skogen en väldigt regnig hundpromenad. Den är det bästa stället eftersom det INTE är nära någon stig så därför är det färre som hittar den.
    7. Omvägen - Om du nu har ett ställe där du har hittat kantareller förut, ta en omväg förbi det även om det inte är på vägen dit du ska. Man behöver många fler kantarellställen i stan än på landet eftersom det plockas av fler och därför försvinner fortare och kanske är färre eller väldigt små kantareller kvar till dig.
    Och så ett litet extra tips om du inte hittar väl i din skog, se till att inte tappar bort dig i kantarellyran utan prioritera att ha koll på var du kom ifrån, vart du är på väg och hur du ska hitta hem igen. Och är du osäker, se till att du har karta och kompass med dig. Eller en modern telefon (med gott om batterier i) som ofta är båda de sakerna.

    Lycka till!
    Det här är ca 1 liter. Tog ca 1 timmes tid att hitta och plocka, utspritt på
    5 olika kantarellställen med lite promenad emellan.




    9 juli 2011

    3D för gothare

    En vän som känner mig väl, gav mig en riktigt superbra födelsedagspresent i år. Idag hade jag äntligen tid att läsa och titta igenom den. En otroligt fin bok, mina bilder gör den på inga sätt rättvisa! Det är den klassiska Dracula-storyn. I 3D. På papper! En helt underbar liten bok med stora pop-ups i mitten på varje sida, och allt som oftast små pop-ups i sidorna också. Som så mycket andra fina böcker så är den brittisk, utgiven av Walker Books.







    Lantisar i stan är en trend!

    Tydligen är jag en trend! Inte jag personliga då, men lantisar i stan, eller rurbanism

    Gröna vågen har flyttat in till stan

    Dels känns det ju lite konstigt att jag, om jag nu är så trendig, inte upptäcker artikeln förrän efter 4 månader (å andra sidan tyder det ju på att jag är en lantis... lite sen... fast jag råkar bo i stan).

    Dels så känns det ju också lite märkligt att det som jag har brottats med hela mitt vuxna liv, att mina motstridiga drömmar och önskemål i livet skulle vara en trend. Det är ju mitt livsproblem! Hur ska jag både kunna ha häst, hund, katt, veranda med utsikt över bara skog och älgar och samtidigt kunna försörja mig, gå på en och annan konsert med bra musik, se en och annan film på bio och dessutom kunna göra det i ett samhälle där inte alla vet allt om alla?

    8 juli 2011

    Vissa dagar saknar jag MTV mer än andra

    och nej, jag saknar inte dagens MTV. Jag saknar MTV anno 1992-1995. När M stod för Music. European top 20. American top 20. Headbanger´s ball. 120 minutes. Top 10 at 10. MTV Unplugged. VJ:s! Ray Cokes, Rebecca De Ruvo, Pip Dann, Steve Blame och så klart Vanessa Warwick med sina extensions i rött eller blått i sitt blonda hår (bli inte ledsen om du inte minns henne... man var tvungen att titta på MTV på söndagkväll typ 23.30 och två timmar framåt för att få se Headbanger's ball med henne som programledare).

    Att gå hem mitt på dagen och ha MTV som sällskap till lunchen. I köket, med TV:n på i vardagsrummet så man kunde rusa dit om det var nåt bra. Och tänk vilka fantastiska program det kunde varit idag, om de haft kvar konceptet med videor. Musikvideor idag är ju helt grymma!

    Som till exempel Florence + The Machine med Cosmic Love. Fantastisk låt. Fantastisk sångröst. Och så ett konstverk till musikvideo på det som är så vackert att det nästan gör ont.

    7 juli 2011

    Alla hjältar måste dö

    Jag trodde inte det kunde bli värre. Trots schlager-aerobics-låten. Trots Olas faiblesse för musikaler. Trots att Jeppsson ser ut att behöva checka in på rehab när som helst. Trots en avskedsturné som aldrig vill ta slut. Nånstans trodde jag ändå naivt nog att The Ark skulle dö med någon slags värdighet kvar. Men nä, tydligen ska de inte dö värdigt utan nu ska det till och med göras parodi på sig själva.



    Eftersom jag är sjukt gammal och kan minnas hur The Ark lät på nittiotalet så är det med sorg i hjärtat jag ser videon ovan. Därför måste jag ju också lägga med ett klipp från Hultsfred 2000, vilket är det äldsta jag hittar med lyssningsbar kvalitet. Det är så här jag vill minnas dem. Inte som ett ABBA på speed som sjunger om pantburkar.

    6 juli 2011

    Vara glad för det lilla

    Nästa fredag är det dags, då får jag se sista Harry Potter! Är så glad! Dessutom hittade jag just bloggen So Geek Chic och det här fantastiska citatet:
    "Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend."
    -Stephen King
    Dock oklart om det verkligen är King som ligger bakom, citatet florerar vilt på nätet och tillskrivs även  Andrew Futral.

    Måste nog titta på trailern en gång till...



    5 juli 2011

    En bok värd mödan

    Jag brukar inte ha svårt att komma in i skönlitterära böcker. Visserligen har jag blivit mindre ihärdig med åren, när jag var yngre vägrade jag ge upp en bok, jag tvingade mig igenom hela för jag var inte en sån som slutade läsa böcker mitt i. Jag vet alltså  att vissa böcker... det kan ta 50 sidor, 100 sidor, till och med 150 sidor men sen helt plötsligt så vänder det. Man börjar förstå författarens tankevärld, skapelse och idé och man hittar ett flyt i läsningen. Man börjar gilla karaktärerna och till slut är man helt fast. Oftast brukar boken då ta slut och man saknar den gruvligt.

    Just en sådan bok är Embassytown av China Miéville. Som ni ser på skicket den är i, kantstött och dan, så har det tagit mig ett tag att komma igenom den. Nedtryckt i för små handväskor, medpackad i ryggsäck till landet, slängd på nattduksbordet, glömd i soffan. Den har varit med om en del trots att det bara är jag som läst den och trots att den kom ut först i maj i år så jag har ju inte haft så lång tid på mig att demolera den.

    China, som trots sitt feminint klingande namn är en engelsk man med rakad skalle, klassas av Wikipedia som författare till  "weird fiction". Och det är en rätt bra beskrivning. Jag kan inte på något rättvisande sätt beskriva handlingen i boken, för det tog mig mer än 150 sidor att komma in i den.

    Boken utspelar sig i en avlägset belägen koloni där människor försöker samexistera med urinvånarna, "Hosts", De har ett väldigt annorlunda sätt att tala, de talar med två röster samtidigt och gör därför dubbla ljud. För att kunna kommunicera med dem manipulerar människorna i Embassytown fram ambassadörer, klonade tvillingar, som drillas och tränas till att tala samtidigt, men med olika röster och ord. Det är enda sättet man kommit på för att göra sig förstådd av Hosts.

    Avice, huvudpersonen i boken, är en hemvändare, en av få, eftersom Embassytown ligger på en väldigt ogästvänlig planet, människorna är t ex beroende av bioteknik som "Hosts" har för att framställa syre till sig själv. Avice har varit en slags navigatör/person som möjliggör resor i rymden till avlägsna kolonier, men har nu vänt hem med sin språkforskande man som är mycket intresserad av att lära sig mer om dessa Hosts och deras helt unika sätt att tala. Naturligtvis går det någonstans galet. Avice har en kärleksaffär med en ambassadör. En ny ambassadör kommer, utskickad från hemplaneten som kolonin hör till, och den nya ambassadören skapar kaos. Krig bryter ut mellan Hosts och människa, och Avice är till slut den enda som har förutsättningarna att skapa fred.

    Och det låter ju banalt, men det är det inte, det är bara jag som inte äger förmågan att förklara den här komplexa världen på ett kortfattat sätt. Det är en invecklad story som handlar om kärlek, vänskap, förståelse för andra, teorier om vad som egentligen är ett språk, vad som är en tanke, vad som är frihet, vad man är beredd att offra för något större och bättre.

    Så sammanfattningsvis, en irriterande jobbig bok att komma in i, men väl värd besväret!

    4 juli 2011

    Mera Metallica och Big 4

    Beastess hittade dåliga look-alikes under dagen. Här ses hon med en
    något grånad Mustasch-Ralf i bakgrunden.
    Det var verkligen en riktigt bra kväll igår!  Bra musik, härligt sällskap, fint väder! Mina betyg för kvällen blir

    Anthrax
    2 av 5
    Känns som att de åldrats allt annat än väl
    Megadeth
    3 av 5
    Trots att Dave Mustaine kanske inte riktigt skulle uppskatta att jag mera skrattar ÅT hans sång så är det ju ändå underhållande och mycket mera röj än Anthrax.

    Megadeath hade i alla fall två fans på sittplatsläktaren
    Slayer
    4 av 5
    Riktigt riktigt bra, trots att jag är dåligt inlyssnad på dem.

    Metallica
    5 av 5
    Finns inget annat de kan få. Trots Ulrichs usla trumspel på Sad But True så blir det inte mycket bättre än så här. En hitkavalkad med bara en enda dålig låt, grym publik som är med på allt (utom möjligen låtar från de senaste två skivorna) och dessutom ett väldigt spelglatt band. Perfekt helt enkelt!

    Konserten får otroligt bra betyg i olika tidningar också
    Aftonbladet ger 5 av 5
    Expressen ger 4 av 5
    GP gav Metallica 5 av 5


    Han ser snäll ut. Men han är rätt farlig faktiskt
    GP skriver också att Ullevi slog rekord i försäljning. Det var tydligen mycket hårdrockare på Liseberg under lördagen och 
    Lisebergs pressansvarige får frågan om hårdrockarna var skötsamma.

    "De ser ofta farliga ut hårdrockarna, men är snälla människor egentligen."

    Tänk att det har hänt så lite... 2011 och journalister på GP tror att hårdrockare är farliga?? Hallå! 80-talet ringde och vill ha sina fördomar tillbaka.



    Hej! jag är 1 och 90 och tänker ställa mig framför den minsta tjej jag hittar så jag ser bra.
    Mitt mycket ohårdrockiga hår
    Hela konserten sändes på SVT, nästan tråkigt att man missade det... Men det finns på SVT Play t o m 2 aug...
    Mystiska svarta klumpar på scentaket
    De mystiska klumparna innehöll svarta bollar. Kändes lite B, framförallt
    efter att jag ju sagt efter WTAI att Coldplay var tvungen att kasta ballonger
    på publiken för att framstå som mindre tråkiga

    Nionde gången gillt


    Jag har länge hävdat att den första konserten med Metallica som jag såg, Scandinavium i december 1992, är den bästa och att den upplevelsen aldrig har toppats på de senare 7 konserter jag sett med dem. Men igår kväll, 9:de gången jag ser dem, tror jag att de lyckades. Under de första 45 minuterna var det ren euofori, sen en dipp med tråkig låt och Lars som spelar sönder Sad but true. Men det tog sig igen efter det och blev riktigt bra :-)  Längre beskvning av kvällen på Ullevi kommer senare, nu är det dags att jobba lite!

    29 juni 2011

    Gör ni det här varje tisdag?

    Seg Sahara Hotnights-publik njuter mer av solen än musiken
    En av sångarna frågade publiken igår om vi gör det här varje tisdag, jag tror det var sångaren i Bright Eyes. Han verkade lite impad av Where the action is. En stadsfestival. Mitt i en av Göteborgs finaste parker. Gångavstånd till Linnégatans alla uteserveringar. Gångavstånd till spårvagnar och bussar. Och så klart hade vi årets finaste väder hittills. En helt fantastisk tisdag helt enkelt så det klart man blir impad :)

    Jag såg massa bra musik men inget som kanske var helt fantastiskt.


    Royal Republic - ett band jag vill se fler gånger!
    Roligaste spelningen var i alla fall utan tvekan Royal Republic. Kaxiga som tusan och med all rätta. Att få folk att studsa som galningar kl halv två i strålande sol är inte det lättaste men är man ett "up and coming" band med attityd kan man fixa det. Roligaste musiker måste vara svenska trummisen Jonna i Glasvegas. Så jädrans cool tjej!

    Tråkigaste spelnigen: Sahara Hotnights. Ungefär motsatsen till Royal Republic. På väg utför, har haft sina storhetsdagar, trötta, bittra och alla satt och picknickade istället till deras stora frustration.

    Coldplay kastar ut ballonger, allt för att framstå som mindre
    tråkiga?
    Mest publikfriande: The Ark på avskedsturné. Kändes mest som ett aerobicspass med alla hitsen på rad. Sorry men det var bättre på Uråsafestivalen när de hade en "up and coming"-energi och inte en "vi ska säga hej då till alla och vi ääääälskar er"-predikan bakom varje öra. Nåja, det var ju show i alla fall, till skillnad från Sahara :)

    GP rapporterade och recenserade det mesta från wtai
    Aftonbladet recenserar Coldplay och är inte imponerade
    Expressen rapporterade också

    27 juni 2011

    Digitala spår av ett liv

    Jag nåddes av ett sorgligt besked.
    Cancer. 

    Vi var inte nära vänner.
    Vi hade ingen direkt relation längre.
    När vi sågs sa vi hej, gav varandra en kram, frågade hur det var.

    En gång i tiden var vi kollegor.
    Vi är vänner på Facebook.
    Vi är connectade på LinkedIn. 
    Jag skriver "är".
    Presens.
    Nutid.

    För det finns ju där fortfarande.
    Ligger i en databas och skramlar och ingen kommer uppdatera det eller ändra det.
    För den som hade lösenorden finns inte mer.

    25 juni 2011

    Rolf-Göran Bengtsson är typ gud

    Det är helt galet. Rolf-Göran Bengtsson vann just omhoppningen i Monaco. Hindren är runt 160 cm höga, hästen inte mycket mer i mankhöjd. Han rider så fint och lungt och det går snabbt som fan och han slår större delen av världseliten. Och får 92 000 € för det. Och det är än så länge inte ens en endaste liten notis om det, varken på GP eller Aftonbladet...

    23 juni 2011

    Dags att komma ut ur scifi-garderoben

    Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar Battlestar Galactica. Det var inte direkt kärlek vid första ögonkastet, jag blev ganska hårt övertalad att börja titta överhuvudtaget. Men efter första avsnittet i miniserien så var jag fast. Det är action, spänning, efter katastrofen-tema, science fiction, robotar med egen vilja och minnen=cyloner som vill döda alla människor, människor vars hemplanet bombats sönder och samman, djupa frågor om vad som egentligen är en individ, vad som är terror, religionskritik, samhällskritik mot USA efter 9/11, och så det sedvanliga kärleks- och konfliktspelet ovanpå det. Min favoritkaraktär är Starbucks (bilden till höger) och jag grät floder när hon dog. Och jag grät nästan ännu mer när hon kom tillbaka igen och jag köpte det, att hon kom tillbaka, utan att tycka att serien blev dålig för det. 

    En miniserie på två 90-minutersavsnitt, själva serien i fyra säsonger med 12, 20, 20 och 20 avsnitt i varje, TV-filmerna "Razor" och "The plan", 10 "webisodes", allt har jag sett och gillat det mesta av det, även om vissa avsnitt verkligen varit riktigt dåliga, framförallt webavsnitten.

    Däremot har jag fram tills för några veckor sedan undvikit spin-offen "Caprica" eftersom jag hade fått för mig att den skulle vara nån slags juridik/maffiaaktig TV-serie som bara råkar utspelar sig i Battlestar Galactica-universat, före katastrofen. Men så fel jag hade! Den är ju början på allt, man får reda på hur cylonerna (bilden till höger) kom till och varför de hatar människor. Så nu har jag plöjt 18 avsnitt av en ganska kass spinoff, bara för att jag äskar originalserien så mycket. Och jo, det spelade så klart roll att jag var förkyld också, annars hade jag nog aldrig kommit igenom den, i alla fall inte så snabbt :)

    22 juni 2011

    Cornelis - sevärt och filmiskt

    Stillbildsfoto: Crille Forsberg.
    © 2010 Chamdin & Stöhr Film
    Ett halvår efter alla andra så har jag äntligen fått tid att se Cornelis - filmen om Cornelis Vreeswjik som Amir Chamdin har regisserat. Har varit hemma och sjuk idag och har inte orkat göra mycket annat än sova och se på TV/film.

    Vilken film! Jag älskar den! Har tidigare hört att den ska vara så fragmentarisk och att den försöker berätta för många historier på en gång men jag tror det är det jag gillar. Den berättar om Cornelis barndom, hans musik, hans paranoia, hans missbruk, hans barn, hans kvinnor, hans skulder, hans uppgång och fall.

    Stillbildsfoto: Crille Forsberg.
    © 2010 Chamdin & Stöhr Film
    Det är så snyggt gjort! Kolla bara bilden här till höger. Tidsenliga kläder, bilar, frisyrer, hus, allt sätter snabbt en stämning som gör att man förstår direkt och Amir hinner verkligen berätta mycket genom att faktiskt göra en film och inte filmad teater som svensk film så ofta annars är. Inte helt förvånande för en man som själv är musiker och har gjort musikvideor så utnyttjar han låtarna till att berätta storyn åt honom. Och castingen är helt grym, allt från Pernilla Andersson i en mycket liten som Ann-Louise Hansson till så klart Hans-Erik Dyvik Husby a.k.a Hank von Helvete som Cornelis själv. Det är så snyggt och filmiskt gjort alltihop att jag nästan får lite hopp om svensk filmindustri!

    GP gav den en fyra
    Aftonbladet gav den en trea
    Själv ger jag den 7 av 10 på IMDB

    Validering

    Validering är inte direkt ett ord jag brukar associera med livsglädje och kärlek, snarare med knastertorra rapporter från Utbildningsdepartementet. Den här 16  minuter långa kortfilmen med TJ Thyne från Bones i huvudrollen lägger dock ny mening i ordet.

    Det är en underbar liten kortfilm (16 minuter) som jag hittade i Det enkla livet, en blogg jag verkligen kan rekommendera trots att han dissar småländsk ostkaka. Men det klart, dömer man ostkaka utifrån Frödinges fabriksgjorda, obakta, kladdiga mandelröra med gelatinfeeling och aldrig har ätit en hembakt så kan jag nog förstå honom. Nog om ostkaka. Här är filmen!

    21 juni 2011

    15 bra hårdrockslåtar

    Hamnade i en mycket rolig och livlig diskussion på Facebook om vad som egentligen är bra hårdrock. Och det är ju svårt som fasen. För det sitter i en känsla man får när man lyssnar och den känslan kan vara att man avskyr det man hör, eller att man älskar det man hör. Eller så kan det helt enkelt vara en avsaknad av känsla, musiken talar inte alls till en.

    Så vi ska nu byta spellistor med varandra, 15 låtar med hårdare rock som man gillar. Svårt men en riktigt rolig övning tycker jag! Mitt urvalskriterium blev till slut att jag skulle ta 15 låtar som jag lyssnar på fortfarande eller låtar som jag nyligen har upptäckt (alltså jag fick tänka tillbaka på hur jag skulle gjort på den tiden man gjorde ett blandband, eller en blandcd till en kompis...)


    Den är sorterad utifrån något slags "upptäcktsdatum" från min sida så ju längre ner i listan, desto kortare tid är det sedan jag upptäckte/började gilla just den låten. En del har hängt med sjukt länge, annat är desto nyare.

    Faith No More – Midlife Crisis
    Pantera – Walk
    Rage Against The Machine – Killing In The Name
    Queens Of The Stone Age – No One Knows
    The Hellacopters – By The Grace Of God
    Danko Jones – Lovercall
    Mustasch – I Hunt Alone 
    Disturbed – Stricken
    In Flames – Alias
    Muse – Uprising
    Imperial State Electric – A Holiday From My Vacation
    Royal Republic – Full Steam Spacemachine
    The Damned Things – Friday Night (Going Down In Flames)
    Graveyard – The Siren
    System Of A Down – Violent Pornography - Explicit Album Version

    Håller du med? Eller gillar du inte alls hårdare rock?

    Det kommer bli en fin sommar även om det regnar!

    Den här sommaren är ju en höjdare om man gillar vampyrer, häxor, trollkarlar, shapeshifters och varulvar på TV eller film.

    Om fem futtiga dagar, den 26 juni, så har True Blood säsong 4 äntligen äntligen premiär! 12 helt nya fräscha avsnitt!




    Men det som verkligen ger mig förväntansrysningar av stora mått är att sista Harry Potter-filmen har premiär i juli!



    Vad räddar din sommar i år om det regnar?

    19 juni 2011

    Festivaler med hjärtat på rätta stället

    Mitt missnöje med Metaltown har fått mig att fundera. Vad är det som gör mig så besviken? Och när jag på festivalinfo läser följande lilla mening om Roskilde så faller bitarna lite på plats för mig om vad det är Metaltown saknar:

    Festivalen startades 1971. Initiativtagare var två gymnasieelever. Ingen kunde väl då drömma om att festivalen, skulle bli festivalernas festival och att den skulle finnas kvar nästan 40 år senare. 


    Roskilde är för mig essensen av festival. Den är festivalernas festival, den som för mig alltid erbjudit de största banden, de häftigaste upplevelserna, de bästa festerna, det bästa (och det sämsta) vädret, den roligaste publiken, den bästa organisationen, den godaste ölen, de bästa drinkarna, de trevligaste poliserna, de gladaste funktionärerna, den godaste maten, de galnaste upptågen, den friaste frihetskänslan.

    Roskilde har ett hjärta och en själ. Det är en festival som drivs av en icke vinstdrivande organisation med bara 25 heltidsanställda. Sedan starten har de skänkt den eventuella vinsten till välgörenhet, hittills har över 18 miljoner € gått till Läkare utan gränser, Amnesty, WWF, Rädda barnen och andra välgörenhetsorganisationer.
     
    Roskildefestivalen är politisk. Den är kultur. Den är progg. Den är dansk som fan. Det mesta av maten som säljs på festivalen är ekologisk och har så varit sedan jag var där första gången 1993. Faktum är att det är mina Roskildebesök som lärde mig att det överhuvudtaget fanns något som hette "økologisk" och vad det innebär. De har haft en mijölpolicy sen 1994. Många av de fantastiska matstånden på Roskilde drivs av olika lokala organisationer inom kultur och idrott som därmed får en chans att tjäna ihop pengar till sina föreningar. 

    Så vad är det då Metaltown saknar? Det jag tror det handlar om är det som jag uppfattar som Roskildes kärna, en kärlek till musik och medmänniskor och en vilja att skapa en förbannat bra fest. Någonstans på vägen har människorna bakom Metaltown tappat bort den viljan, om de någonsin haft den.

    Metaltown - nya barnsjukdomar varje år

    I kön utanför området, detta är kanske 30 minuter innan
    första bandet ska gå på och kön ringlar över hela fältet.
    Entrén är inte ens öppen än fick vi veta senare.
    Det är som att de som arrangerar Metaltown aldrig lär sig. De hittar på nya barnsjukdomar varje år och i år var det extra besvärligt för dem eftersom de bytt område också. För lite bussar på fredagen, ingen parkering, kass camping (tydligen bara ett matställe för 4500 campare), usel planering av området med rent farligt trånga passager precis intill näst största scenen.

    Smarta bord på kravallstaketen!
    Dessutom, vilket jag nästan tycker är värst eller åtminstone tråkigast: kombinationen att man inte får ha med egen mat och dryck och ockerpriser på mat och dryck på området. Eller vad sägs om 30:- för 0,5 cl läsk. 50:- för en chorizo med bröd. 40:- för en liten pizza. 70-80 kr för en tunnbrödsrulle. Det går väl an för mig som har lön, men alla kidsen som tjatat sig till biljett av sina föräldrar, hur ska de ha råd?

    25 000 besökare tog sig trots allt råd och åkte dit, men jag tror ínte det är den underbara härliga stämningen eller det härliga arrangemanget som drar, det är artisterna. Och så åker man dit TROTS att det ligger mitt ute i ingenstans och TROTS att det är några konstiga paragrafryttare som bestämt hur det ska vara på området (ingen flaska med kork kommer in på området, inga paraplyer, inga kameror??)

    Nåja, vi hade kul i alla fall!

    Bästa spelningen: Cavalera Conspiracy och System of a down
    Roligaste överraskningen: Devin townsend project och Insense
    Brasiliens stolthet, Cavalera Conspiracy - kolla Max gitarr!!
    Liiite högt utan öronproppar
    Lantis i stan fick lite sol på näsan på fredan!
    The damned things, bäst på lördagen men jag var lite för
    trött för att uppskatta dem till fullo, dessutom kasst ljud!
    Fin insamling till de behövande, hårdrockare har stora hjärtan
    Norska Insense i tältet, bästa spelstället på
    lördagen när regnet stod som spön i backen!
    En välbehövlig powernap i regnet...
    Expressen/GT skriver om publikens hårda omdöme
    Aftonbladet om kaos och kalabalik
    GP skriver om att banden var bra, arrangemanget katastrof 

    Lantis i stan hoppas att Metaltown till nästa år bestämmer sig. Antingen är man Metaltown och hittar en spelplats centralt, med tillgång till språrvagnstrafiken som kan svälja stora publikmassor utan större problem, eller så får man bli Metalfarm och bli en riktig campingfestival med parkering till alla, camping till alla, massor av billig mat till besökarna, duschar och allt annat som hör en sådan festival till.