23 november 2010

Farmormormor

Det är mer än 15 år sedan hon dog. Signe, min mormor, mina kusiners farmor. Jag och bästis-kusinen Lovisa kunde aldrig enas om hon var farmor eller mormor och till slut så hette hon så, farmormormor. Som ett enda långt ord. På småländska, där r-en bara anas men ändå finns där för den uppmärksamme lyssnaren.

Jag saknar henne fortfarande ibland. När jag kommer på mig själv med uttryck som "Säga tulipanros - men görat", eller ännu mer när jag är väldigt nära att utropa ett förtjust och samtidigt förfärat "hoo" när någon berättar nåt chockerande eller överraskande.

Och jag önskar jag kunde baka bullar som hon. Önskar jag visste hur hon gjorde där bondkakorna. Önskar jag kunde komma ihåg henne bättre. Men jag minns hennes tunna helvita hår, nogsamt rullat så det blev lockigt, hennes rynkiga vackra ansikte och hennes glada sinne. Och jag tänker att jag själv borde sluta färga håret om jag nånsin ska få uppleva mitt eget hår så där vitt. Och jag tänker att aldrig aldrig ska jag genomgå en ansiktslyftning för jag vet hur vacker jag kommer vara när jag är 80.

21 november 2010

Dokumentär, ordinärt och spektakulärt

Vi börjar med det dokumentära. Min kompis Beastess tipsade om en dokumentärfilm som heter Catfish.

Och jag måste säga att jag verkligen verkligen gillade den. Bland det bättre jag sett på länge. Hade inga större förväntningar, visste inget om den, och det var verkligen grymt bra. Rekommenderas till alla som har ett Facebook-konto, eller kanske snarare till alla som vet vad Internet är :D

Så till det ordinära. En helt ordinär och förutsägbar actionfilm med John Travolta som action-hjälte. From Paris with love heter den. Se den inte, om du inte just vill ha en ordinär action där du själv kan gissa plotten efter 15 minuter. Eller så börjar jag bli gammal och bortskämd med smarta filmer som Inception. Men bra var den INTE. Å andra sidan, vi såg färdigt den, vilket är mer man kan säga om en del andra ordinära actionfilmer på sistone.

Så det spektakulära. Senaste Harry Potter-filmen. Såg den på bio för en stund sedan och jag vet inte om det är bara jag, men jag började nästan gråta i inledningscenerna. Och i slutet... och däremellan höll jag andan av spänning, och skrattade av lättnad, satt på helspänn igen, och ja, var allmänt underhållen i 2,5 timme. Visst, den är väl lite lång men va tusan! Jag hade velat se mer Alan Rickman, mer Helena Bonham Carter, mer  Bill Nighy. Och både Emma Watson och Daniel Radcliffe har verkligen vuxit som skådisar och är riktigt riktigt bra, framförallt i scenerna de har ensamma tillsammans. Så nu är det bara 8 månader kvar till nästa del. Och jag vill helst av allt se den NU...

15 november 2010

Vuxen-knäckt-teorin

Mittemot mig på bussen sitter en kvinna, novemberblek, sånt där svenskt hår som varken är blont, brunt, rakt, lockigt, kort eller långt. Lagom hår helt enkelt. Hon ser ut att jobba på kontor och läser en bibba papper från Vägverket. Hon är kanske 30 och helt vanlig. Och piercad mitt i underläppen.

Det gör mig både ledsen och glad. Glad för att hon vågar ha kvar den trots sitt i övrigt mycket propra yttre.

Ledsen för jag inser hur lite en sådan sak numera sticker ut eftersom hon har den. Det är inte rebelliskt eller upproriskt eller punkigt, det är liksom bara ytterligare en modedetalj på dekis.

Och jag tänker på när jag var 15. Kanske 16. Jag och mina bästa vänner skulle ta hål i näsan. Själva. Det fanns inte någon butik i Vetlanda som ens kunde tänka tanken att någon skulle vilja piercas annat än i öronen.

Det gjorde ont som helvete trots bedövande isbitar. Jag kom några millimeter och gav upp. Mina vänner härdade ut och fick sina eftertraktade nosringar på plats.

Och den där 16-åringen som ville ha hål i näsan och tyckte det var coolt med rakat hår på sidorna, hon finns ju kvar nånstans, även att hon är dold under mina egna propra kontorskläder och min egen lagomlånga frisyr. Och jag tror vi hade fel då, när vi trodde att de vuxna runt oss var knäckta varelser som inte längre var sig själva. Vuxna är inte knäckta, vuxna är bara bättre på att kamofluera sina nosringar.
Published with Blogger-droid v1.6.5

11 november 2010

Svårartat bokberoende

Det hela började ganska oskyldigt och till och med lite motsträvigt. Jag fick en födelsedagspresent av min kära sambo, de första 3 delarna i The Southern Vampire Mysteries, mera känt som böckerna som TV-serien True Blood är baserade på.

Något motvilligt började jag läsa. Jag blev inte övertygad direkt, tyckte det var en ganska fånig vampyrserie med en hjältinna som inte direkt vann min sympati utan hon kändes lite väl bimboaktig och hon agerar väldigt känslomässigt. Och det kändes som att boken var lite fattig och lite tunn i storyn. Men av nån anledning så blev jag ändå så pass intresserad att jag läste alla tre delarna i boken som jag fått. Och jag blev fast. Så fast att jag inte har kunnat läsa så mycket annat än Sookie Stackhouse-böcker hela hösten. Jag gillar miljöerna, jag gillar karaktärerna, jag gillar hur världen med olika övernaturliga personer växer för varje bok och numera gillar jag även Sookie som karaktär väldigt mycket. Och jag kan till och med ha överseende med en hel del ologiska saker, lösa trådar, upprepade mönster bok för bok och inkonsekventa beskrivningar.

Jag har ca 70 sidor kvar i den tionde delen. Och del 11 kommer, ve och fasa, inte ut förrän i maj. Jag köpte till och med en liten bok med noveller som handlar om Sookie för att förlänga min läsperiod innan böckerna tar slut. Samtidigt så är det sånt driv i böckerna att jag inte kan sluta läsa. Jag tänker att jag ska läsa ett kapitel innan jag släcker lampan, det slutar med att jag 4 kapitel senare släcker lampan vid kvart över ett. så 70 sidor kvar och sedan en LÅÅÅNG väntan till maj när Sookie 11 kommer ut i bokhandlarna... Och inte ens någon TV-serie att trösta sig med i mellantiden, eftersom den också har långt uppehåll just nu. Men kan jag spara de där 70 sidorna ens till imorgon? Vi får väl se om jag lyckas hålla mig från att sträckläsa slutet ikväll!

8 november 2010

Ideellt arbete

Har funderat en del kring begreppet ideellt arbete. Om arbete är ideellt så förutsätts det att man gör det gratis, av egen vilja och för en god sak. En del roar sig till och med med att beräkna värdet av det ideella arbetet ur ett samhällsperspektiv. Som om det kunde omvandlas till annat, betalt, arbete? Om man inte får betalt, är det då ens att betrakta som arbete? Visst, man utför en uppgift, men det är ju med största sannolikhet en uppgift som inte skulle bli utförd om den inte gjordes just ideellt.

Jag förstår så klart att det ändå, ur nåt slags akademiskt perspektiv, kan vara intressant att räkna ut värdet av det här, och omfattningen också för den delen. Men det som folk gör på sin fritid, för att de tycker det är roligt, är inte det allra största värdet den behållning och den mening de får i sitt eget liv av att vara delaktiga i något större?  Att göra nytta, ha roligt och samtidigt få känna sig lite god som hjälper till utan att ta betalt?

Att jag började fundera över det här kom sig av att jag utförde just ideellt arbete själv för ungefär en vecka sedan sedan. Från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen (en söndag) så kontrollerade jag vaccinationsintyg för hästar, tog betalt för starter där det inte hade gjorts tidigare, svarade på frågor från andra funktionärer, tävlande, föräldrar och publik, delade ut hederspriser, gav tillbaka upphittade prylar och gjorde mitt bästa för att hjälpa de flesta med det mesta. Jag satt alltså i sekretariatet på en hopptävling som min ridklubb arrangerade. Och 99% av tiden så var det roligt. De tävlande var trevliga, funktionärerna glada och hjälpsamma och funktionärsmaten var dessutom tokgod. Och jag lärde mig massa nytt och träffade nya personer som jag lärde känna. Och några personer som jag kände lite grand sedan tidigare lärde jag känna bättre och på ett annat sätt. Och jag kan inte säga annat än att det berikade min dag och mitt liv. Sedan att jag var trött som en liten gnu på kvällen och inte alls orkade laga någon älggryta, det är en annan sak. För det var värt det. Jag gjorde något roligt och bra och hjälpte andra på kuppen.