Barnsliga drömmar

Ta hand om mig....

Ibland känner jag mig extra mycket som om jag vore 10 år. Eller kanske 14? Som t ex när jag tittar på den här bilden (årets affisch för Göteborg Film Festival) och det enda jag kan tänka är "åh jag vill ha den". Alltså inte affischen. Utan draken.

I lördags var också ett sådant tillfälle. Fast då kände jag mig kanske snarare som 7 än 14. Jag träffade  Barbamamas dotter i stallet. Och goa goa lilltjejen berättade för mig om favoritponnyn - "Jag älskar Mon Amie". Och hjärtat går ju nästan sönder av gullighet och igenkänning. Dels för att jag själv var likadan som barn, dels för att det är ju fortfarande precis så där jag känner också - fastän jag är mer än 30 år äldre än henne. Men jag säger det inte för jag har så mycket filter påslagna i hjärnan. Men jo, jag har ju också en favorithäst. Som jag nog är lite kär i :) Fina fina Lupicor X. Som är helt fantastisk på alla sätt och självklart är han stallets snällaste häst! Och som jag tycker att min dressyrintresserade kompis Cecilia ska köpa så att jag kan få vara medryttare på honom. Konstigt nog verkar hon ha samma planer. Fast med den skillnaden att hon skulle vilja vara medryttare då. De där filtrena igen - de kommer i olika former, både logikfilter och antiskämsfilter... både hon och jag vet ju att vi egentligen inte har varken råd eller tid med egen häst.Men drömma kan man fortfarande göra - fastän man inte är 7 eller 10 längre.

Ta hand om mig med....

Personligt eller privat - eller varför jag inte bloggar längre

Det här är ett inlägg som varit oskrivet länge. Jag har gått igenom (?) en del jobbiga grejer, därav gråtlåtar och sådana tidigare inlägg. Och jag har visserligen haft lust att blogga om det som är jobbigt. Om det som är roligt och bra också för det finns också där. Men känner att jag inte kan och inte bör för jag vill inte lämna ut mig själv så. För det skulle bli för privat. Och det jag känner innerst inne, som jag inte vill att alla ska veta, skulle lysa igenom även om jag försökte skriva det på ett allmängiltigt sätt.  Det privata skulle skina rätt igenom det personliga.

Och jag tänker att det personliga, det som jag vill vara här i min blogg - det har en gräns. När det slutar vara personligt och blir privat och utlämnande istället.Och varför ska jag då skriva om det, om jag tror att det gör mig själv och kanske andra illa? Så då har jag valt att inte skriva nånting istället.

Och när jag inte kan skriva om det som egentligen är det mest angelägna i mitt liv så känns alla andra inlägg jag funderar på att göra menlösa och ytliga.


Så för att komma över min bloggtorka blir det då detta, kryptiska, inlägg. Skrivet enbart för mig själv. För att möjliggöra andra inlägg. Till exempel hade jag gärna bloggat om min hoppträning under julen men det orkade jag aldrig riktigt. Och ingen fotograf fanns på plats heller. Och jag tänker på Irland i augusti - på bilden nedan. Vågar man hoppa irländska stenmurar vågar man göra vad som helst.