30 mars 2011

Lagom

Ibland önskar jag att jag hade samma inställning till svårigheter som hunden. Den här "pinnen" hittade han i skogen. Inte låter han sig nedslås av att den inte går att rucka på, nej då, han tar i, och sen skiter han i den och går därifrån med högburet huvud och glatt viftande svans, letandes efter nya spännande grejer.

26 mars 2011

Hjärndöd rymdinvasionsfilm med mera effekter än manus

Dagens filmtips blir ett riktigt anti-tips - Skyline. Är man sugen på en rymdinvasionsfilm där man sitter och hoppas att monstren ska döda de stackars skådisarna så de slipper ifrån det usla manuset, ja då är Skyline filmen att se.

Måste dock säga till filmens försvar att den var underhållande, kanske dock inte på det sätt som filmmakarna tänkt sig. Roligaste scenen är när en av huvudkaraktärerna åker ut från ett garage och bilen blir trampad på av en alien.

Ja ni hör ju. När det är det bästa på 1,5 timme, då är det inte mycket att hurra för. Obegripligt nog ska det tydligen komma en tvåa också. Marknaden för b-filmer verkar helt omättlig.

En bra sak till finns det med den här filmen och det är att man får lite perspektiv på hur bra en bra film egentligen är. Om jag bara såg bra film hela tiden så skulle ju min "filmskala" till slut vara helt skev. Alltså, bra att se något dåligt ibland så man verkligen uppskattar de bra filmerna när man hittar dem.

24 mars 2011

Mentalt framsteg och tillit till en underbar fyrbening

För ungefär ett år sedan började jag i hoppspecialen, en ridgrupp fokuserad på hoppning.

I början var jag nervös. De andra var så duktiga och jag ville på nåt sätt inte att de skulle tycka att jag var dålig och drog ner gruppen. Det hade börjat släppa lite grand och jag insåg att det här människorna var ju, förutom att vara duktiga på hoppning, helt vanliga och mycket trevliga och snälla människor.

Och så kom då den där olycksaliga lektionen när jag åkte av hästen. Hela lektionen hade hästen känts tveksam som att den inte tänkte hoppa men den hade ju hoppat varenda gång så jag slutade tro att den inte skulle hoppa. Men till slut hoppade den inte, men jag gjorde det, för den hade ju hoppat varenda gång... for av och landade på andra sidan hindret. Revbenen fick sig en knäck, gjorde dock bara ont nån vecka, och jag fick en lätt hjärnskakning med koncentrationssvårigheter och huvudvärk som följd i några dagar. Vad som däremot har suttit i betydligt längre är min skräck för hoppningen.

Bilden är från GFRK:s hemsida.
Gradvis har den försvunnit, återkommit ibland om jag haft en ny häst, hindrena varit extra höga eller jag haft en dålig dag.

Igår så red jag en extra hopplektion och då insåg jag,  att rädslan var inte bara borta, jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast var rädd. Och det jag kände var istället den där rena hoppglädjen som jag nog inte haft sen tonåren. Det var helt enkelt grymt kul och inte ett endaste uns läskigt någonstans. Vad det beror på? Det var en rolig övning, jag har grymt trygga och bra ridlärare varje vecka, jag har numera vanan av att det oftare går bra än dåligt när jag hoppar, och så dessutom en klippa till häst som jag litar på i alla väder. Finaste finaste Stella! Trots att hon var trött och inte riktigt sig själv igår (hon tävlade dressyr i söndags och kändes lite seg, kanske har hon t o m lite träningsvärk) så är hon ändå det finaste som går i ett par skor. Eller, vid närmare eftertanke, två par skor.

23 mars 2011

Ju högre hus desto högre kriminalitet


GP har en skribent som enbart skriver om arkitektur. Smalt kan tyckas, men det sätt han tar sig an det på är långt ifrån smalt, han pratar arkitektur ur bredast tänkbara perspektiv - vad gör arkitekturen med oss som bor i husen? Just nu är det en artikelserie om den möjliga kopplingen mellan höga hus och hög kriminalitet.

Andra delen i artikelserien

Och jag, som lantis, är så glad att någon sätter ord och vetenskap på det som för mig bara är en känsla av litenhet och obehag. Har längtan ut på landet nu. Bilden är från mammas och pappans gård, i julas när snön låg djup.

19 mars 2011

Fantasy möter sci-fi (med en släng av dystopi på köpet)

För några veckor sedan var jag ju på loppisrunda. En av de böcker jag köpte för hela 2 kr styck var den här, Keeping it real av Justina Robson. Den är första delen i en serie av fem. Om man gillar sci-fi eller fantasylitteratur, så är den en klar rekommendation.


Jag brukar ibland ha lite svårt för fantasy, framförallt om det är för mycket om alver och hober. Sådant gör att jag bara uppfattar det som en dålig Tolkien-kopia. Men Justina Robson har lyckats skriva något unikt som jag aldrig varit i närheten av att läsa innan, en fantasy blandat med högteknologi som utspelar sig på Jorden i en inte alltför avlägsen framtid. Och det är ingen vacker lycklig framtid heller.

Huvudpersonen, agent Lila Black, är människa. Men hon dödades nästan under ett uppdrag och för att överleva har hon lappats ihop och är numera hälften maskin, eller kanske mer än hälften maskin. Lilas personlighetsförvirring blir inte mindre av att hon blir involverad i vild magi med rockstjärnan Zal, som för att komplicera det hela är Jordens största rockstjärna, jagad av alver, har levt bland demoner och dessutom är Lilas livvaktsuppdrag. Dessutom råkar Lila av misstag få in en döende alvs själ i sin kropp.

Det är massor av action, härliga nördiga fysikbeskrivningar (bl a av hur kvantbomben öppnade upp nya världar på jorden, eller kanske mera bredvid jorden, eller parallellt med jorden eller ja, ni fattar). Andra världar som befolkas av alver, älvor och demoner bland annat. Lägg till det rockmusik, en kärlekshistoria, roliga frisyrer på huvuspersoner och att Lila saknar sin hund väldigt mycket som inte får följa med på hennes uppdrag. Det enda som fattas för att boken skulle varit specialskriven för mig är väl en sidohistoria om hästar kanske :)

ISBN: 9780575079076 alt 057507907X

Stockholm Stockholm Stockholm

Har varit ett par dagar i huvudstaden. Och som vanligt så blir jag lite äcklad (av lukterna i tunnelbanan och framförallt av det som jag uppfattar som det stora avståndet mellan människor, alla verkar så ensamma) och får hemlängtan ganska snart. Ja, Stockholm ÄR vackert, det kan ingen säga emot (även om en risig HTC-kamera-lins och mulet väder gör sitt bästa för att motbevisa mig). Det är mycket med Stockholm som gör mig trött och deprimerad, men ibland också förvånad och förundrad.

På hotellet jag bodde hade Maria Montazami gått bananas med inredningen. Det var roligt så klart. Och kanske inget man skulle se i Göteborg. Men å andra sidan, jag bor ju aldrig på hotell i Göteborg så vem vet...
Någon på hotellet hade också gått lite bananas i sina miljöambitioner. Numera bidrar jag alltså till en bättre värld varje gång jag torkar mig. Öööh OK. Förundrad är ordet. Skulle någon i Kalmar ens komma på tanken att deras gäster bidrar till en bättre värld varje gång de torkar sig? Antagligen inte, de har lite mera Jantelag i sig och kanske snarare skulle uttrycka sina förhoppningar om miljön med ett "De gåå' allrri", men återigen, jag bor aldrig på hotell i Kalmar så jag kan ha fel där också.

10 mars 2011

Hacka hål!


När livet känns lite komplicerat så kan man nynna på den här istället. Enda nackdelen är att den sätter sig på hjärnan. Så varsågod - nu får ni detta "hjärnvirus" av mig...

9 mars 2011

Alternativt ressätt


Idag testar vi promenad till jobbet, och vi går på led på spårvagnsspåret. Tack Västtrafik för morgonmotionen.
Läs mer i GP:s artikel.

6 mars 2011

Spa kan slänga sig i väggen

Jag har aldrig fattat det där med spa. Varför ska man åka iväg någonstans och ladda batterierna när det allra bästa är att få träffa goa människor? Den här helgen har haft ett överskott på goa människor, men så har jag också haft underskott på social samvaro de senaste månaderna så jag hade lite att ta igen och behövde det verkligen.

Fredag: träffade delar av den härliga onsdagsridgruppen på middag hos två av ridgruppens medlemmar. Mycket skratt, allvar, god mat, gott vin, god whiskey och så klart massa hästprat.

Lördag: städning städning städning och sedan middag här hos oss med sambons familj. Nyaste tillskottet E sov sött mestadels, var lite hungrig en stund, fick mat, och sov sedan sött igen men det är ju ett helt acceptabelt beteende när man är 2 månader ung :). God mat igen, och härligt att få prata om de mest inkorrekta samtalsämnen av alla. Tror vi klarade av politik, cancer, magproblem och bästa sättet att döda kaniner på första 10 minuterna av middagen :)

Söndag: Promenad i solen med Caiser och glada f.d. kollegan Tina. Hon är som en solstråle hela hon och jag blir lika glad varje gång vi ses. Sedan god mat (igen!!) med goda vänner som jag känt länge och som jag numera träffar lite för sällan så det var härligt att träffa dem! Maten följdes upp av att vi såg King´s Speech. Och även att jag inte förstår hur den kunde få en Oscar för bästa film så var den helt klart sevärd. Alltid roligt att få se Helena Bonham Carter och framförallt Colin Firth!

4 mars 2011

vårkänslor

Plusgrader, en isfri cykelbana, klockan är 18 och det är fortfarande ljust ute. Kanske blir det vår i år också.

1 mars 2011

En nedrighet i det lilla

Jag var inte ens 11 år fyllda när Olof Palme mördades. Jag var för liten, eller för ointresserad, för att förstå vidden av att ett lands statsminister mördas på öppen gata, mina föräldrar var inte socialdemokrater och livet gick vidare som förut.

På något sätt är det ändå som att även min barndom, mitt liv, delas in i före och efter Palme-mordet. Före är det en barndom och de minnen jag har är ett barns minnen som mest handlar om familjen, lek, bad, höskörd, hästar, skola. Efter Palme-mordet så minns jag mer av politiska händelser och nyheter, inte minst Tjernobylolyckan som skedde bara några månader senare, den 26 april 1986.

Ju äldre jag blir, ju mer jag lär mig om politik och historia, desto mer har jag kommit att respektera Olof Palme för hans mod, hans åsikter. När jag var i Budapest förra året bodde vi några 100 meter från "Olof Palme sétány" - Olof Palmes gata. Det fyllde mig med stolthet och gjorde mig rörd att människor som levt bakom järnridån valt att döpa en gata efter mitt lands mördade statsminister. Jag hoppas att det är för att hedra minnet av hans obändiga solidaritet med de som hade det sämre än honom, inte pga att han just blev mördad.

Framförallt är det Latin Kings som väckte min nyfikenhet på Palme med det här musiksatta talet. Talet är ett jultal från 1965, och det är skrämmande nog fortfarande aktuellt.