För några år sedan läste jag Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson och kände att ja, det här är en tjej som kan skriva om hur det är att vara vuxen till åldern men inte till sättet. Och jag njöt verkligen av att läsa den boken. Den var fyndig, rolig, underhållande och igenkänningen och inkänningen med karaktären var på topp från min sida.Med den här boken så inser jag att jag inte blir riktigt lika betagen. Det är fortfarande underhållande, det är fortfarande roligt, det handlar fortfarande om en ung förvirrad kvinna som inte hittat sig själv som vuxen ännu. Och det är just det som är problemet. Jag har läst det här förut. Det är samma bok igen men med nya karaktärer. Och visst är inkänningen hög den här gången också, men nyhetens behag är borta. Och jag är själv ett par år äldre och upptäcker att jag irriterar mig nåt vansinnigt på huvudpersonen.
Handlingen går i korthet ut på att Ela, 25 ungefär, som hoppat av sina universitetsstudier och jobbar på ett café, går från förvirrad singel till något mindre förvirrad sambo. Ela är bitter och skyller sitt dåliga liv på sina föräldrars skilsmässa när hon var 21. Hon är ensam, hennes enda vän är grannen och grannens pitbull med pacemaker. Ela stöter också på en liten ensam tjej på 6 år som bor i hennes källare. Och istället för att reda ut sitt eget liv försöker Ela hjälpa flickan att hitta sin mamma.
Ja, det är skruvat. Ja, det ger Ela möjlighet att se livets baksidor. Ja, det är spännande. Ja, det är dramatiskt och händelserikt. Men som sagt, det bestående intrycket är ändå irritation. Väx upp!
Men å andra sidan, det kanske är det som är meningen med boken? Att belysa hur löjliga vi är i min generation som leker tonåringar långt fram tills vi är 30-35 och fortfarande "inte vet vad man ska bli när man blir stor".
