Ett vackert hus

Ibland får man ändå lite hopp om mänskligheten och får tillbaka tron på att vi verkligen är kreativa, skapande varelser med egen vilja och frihet. Läser om Simon Dale med familj som tröttnade på dyra huslån och byggde sitt eget otroligt vackra jordhus i Wales.

På hemsidan om huset svarar Simon Dale själv så här på varför de byggde huset

It's fun. Living your own life, in your own way is rewarding. Following our dreams keeps our souls alive.

Sen finns ett mycket längre svar också men det räcker för mig, ett vackert svar om ett vackert hus byggt på ett vackert sätt.

Husets egen hemsida där man också kan läsa om hus nummer två som de nu bygger
Aftonbladet skriver om huset

Verkligare än verkligt

Jag funderar på drivkrafterna bakom.

När naturfotografen Terje Hellesø bestämmer sig för att lägga in lite fler djur i sina bilder. Fejkfotograferar.

När "En vild man", Kristoffer Clausen, bestämmer sig för att han inte kan genomföra sitt projekt att leva 365 dagar i vildmarken utan bryter det för det är för svårt, tar in på hotell. Och sedan fortsätter med projektet som om inget hänt. Fejkbloggar. Fejkdokumenterar.

Tror de att de ska komma undan med det? Tycker de att de är lite smartare än oss andra? Tror de att vi andra aldrig kommer komma på dem?

Eller ännu värre, är de medvetna om att de kommer bli påkomna och bara kör så länge det varar och så får det krascha sen?

Och så kan jag ju inte låta bli att dra kopplingen - är det samma tankebanor som ligger bakom mutskandalerna i de kommunala bolagen i Göteborg?

Jag har inga svar. Bara frågor. Och ett vansinnigt dåligt foto på två rådjur.

Pastafarianen från Österrike slår ett slag för.. durkslaget

Det flygande spaghettimonstret

Detta är humor. Dessutom med en politisk tvist. Snacka om att sätta fingret på religionens särställning i vår "sekulariserade" värld.

Durkslag på huvudet godkänns av religiösa skäl
Bär durkslag - av religiösa skäl


Varför har då denne österrikare valt att ha durkslag på huvudet? Jo han är pastafarian, och är med i The church of the flying spaghetti monster.

Tänk att jag lyckades få till ett blogginlägg där
det är befogat (öööh...) att lägga in en bild på herr Depp :)

Läs mer om FST - Flying Spaghetti Monster.

Framförallt gillar jag deras teori att pirater, alltså de med trekantig hatt som plundrar skepp, inte de som sitter i EU-parlamentet, piraterna är de ursprungliga pastafarianerna och piraternas minskande antal är orsaken bakom den globala uppvärmningen.

Äppelträdgården - ett exempel på bostadsmarknad med kalla fötter

Jag vet inte varför men jag finner någon slags humor i att dessa nybyggda hus ligger i ett område döpt till Äppelträdgården. Att radhusen kostar ca 4 miljoner är däremot inte humor. Men det är väl fler än jag som tycker det är lite väl dyrt i ett område där lägenheterna kostar ca 1 miljon för en tvåa och 1,5 miljon för en fyra med samma kvadratmeteryta som radhusen. Trots mycket marknadsföring, annonser har synts i GP:s bostadsbilaga under mer än ett år nu, så är ett av de fem radhusen ännu osålt. Och omgång 2 i projektet är omgjorda till hyresrätter (alla verkar uthyrda) och den planerade byggnationen av fler hus verkar ha avstannat. Det kan ju i och för sig bero på att det är sommar men många andra byggen och reparationer i Frölunda fortgår trots semestrar. Undrar hur det känns att vara en av de fyra som har köpt ett radhus för 4 miljoner. Och att nu ha utsikt över en gammal halvt igenvuxen asfaltsplan istället för en äppelträdgård. Jag hoppas för deras skull att de fixar till det för dem.

Tidningarna skriver nu en hel del om att bostadsmarknaden svängt. Jag vill i och för sig minnas att det priserna ofta går ner under sommaren, eftersom ingen orkar med ett husköp just då utan hellre vill ligga på stranden och slappa.

Historiskt stort utbud på bomarknaden

Hushållen tror allt mer på lägre bopriser

Varannan mäklare tror på fallande småhuspriser under sommaren

Festivaler med hjärtat på rätta stället

Mitt missnöje med Metaltown har fått mig att fundera. Vad är det som gör mig så besviken? Och när jag på festivalinfo läser följande lilla mening om Roskilde så faller bitarna lite på plats för mig om vad det är Metaltown saknar:

Festivalen startades 1971. Initiativtagare var två gymnasieelever. Ingen kunde väl då drömma om att festivalen, skulle bli festivalernas festival och att den skulle finnas kvar nästan 40 år senare. 


Roskilde är för mig essensen av festival. Den är festivalernas festival, den som för mig alltid erbjudit de största banden, de häftigaste upplevelserna, de bästa festerna, det bästa (och det sämsta) vädret, den roligaste publiken, den bästa organisationen, den godaste ölen, de bästa drinkarna, de trevligaste poliserna, de gladaste funktionärerna, den godaste maten, de galnaste upptågen, den friaste frihetskänslan.

Roskilde har ett hjärta och en själ. Det är en festival som drivs av en icke vinstdrivande organisation med bara 25 heltidsanställda. Sedan starten har de skänkt den eventuella vinsten till välgörenhet, hittills har över 18 miljoner € gått till Läkare utan gränser, Amnesty, WWF, Rädda barnen och andra välgörenhetsorganisationer.
 
Roskildefestivalen är politisk. Den är kultur. Den är progg. Den är dansk som fan. Det mesta av maten som säljs på festivalen är ekologisk och har så varit sedan jag var där första gången 1993. Faktum är att det är mina Roskildebesök som lärde mig att det överhuvudtaget fanns något som hette "økologisk" och vad det innebär. De har haft en mijölpolicy sen 1994. Många av de fantastiska matstånden på Roskilde drivs av olika lokala organisationer inom kultur och idrott som därmed får en chans att tjäna ihop pengar till sina föreningar. 

Så vad är det då Metaltown saknar? Det jag tror det handlar om är det som jag uppfattar som Roskildes kärna, en kärlek till musik och medmänniskor och en vilja att skapa en förbannat bra fest. Någonstans på vägen har människorna bakom Metaltown tappat bort den viljan, om de någonsin haft den.

Freedom of dance

Jag kan inte låta bli att re-blogga den här som Henrik Alexandersson la upp idag.



Killen som dansar är Adam Kokesh - Irak-veteran, radiopratare och antikrigsaktivist.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag vet inte ens om jag kan bli förvånad. Bara konstatera att det trots allt finns hopp för yttrandefriheten i ett land där människor vågar vara olydiga och vågar bryta mot fullständigt absurda lagar.

Gå och rösta

Om du bor i Västra Götaland, du glömmer väl inte att det är val imorgon? Sverigedemokraterna glömmer det inte. Idag propagerar de på Frölunda torg inför oroväckande stor samling av människor som applåderar allt Jimmie Åkesson säger. De kommer antagligen rösta imorgon, gör det du också!!! Hinner du inte imorgon, gör det idag, förtidsröstningslokalerna är öppna!

Ju högre hus desto högre kriminalitet

GP har en skribent som enbart skriver om arkitektur. Smalt kan tyckas, men det sätt han tar sig an det på är långt ifrån smalt, han pratar arkitektur ur bredast tänkbara perspektiv - vad gör arkitekturen med oss som bor i husen? Just nu är det en artikelserie om den möjliga kopplingen mellan höga hus och hög kriminalitet.

Andra delen i artikelserien

Och jag, som lantis, är så glad att någon sätter ord och vetenskap på det som för mig bara är en känsla av litenhet och obehag. Har längtan ut på landet nu. Bilden är från mammas och pappans gård, i julas när snön låg djup.

En nedrighet i det lilla

Jag var inte ens 11 år fyllda när Olof Palme mördades. Jag var för liten, eller för ointresserad, för att förstå vidden av att ett lands statsminister mördas på öppen gata, mina föräldrar var inte socialdemokrater och livet gick vidare som förut.

På något sätt är det ändå som att även min barndom, mitt liv, delas in i före och efter Palme-mordet. Före är det en barndom och de minnen jag har är ett barns minnen som mest handlar om familjen, lek, bad, höskörd, hästar, skola. Efter Palme-mordet så minns jag mer av politiska händelser och nyheter, inte minst Tjernobylolyckan som skedde bara några månader senare, den 26 april 1986.

Ju äldre jag blir, ju mer jag lär mig om politik och historia, desto mer har jag kommit att respektera Olof Palme för hans mod, hans åsikter. När jag var i Budapest förra året bodde vi några 100 meter från "Olof Palme sétány" - Olof Palmes gata. Det fyllde mig med stolthet och gjorde mig rörd att människor som levt bakom järnridån valt att döpa en gata efter mitt lands mördade statsminister. Jag hoppas att det är för att hedra minnet av hans obändiga solidaritet med de som hade det sämre än honom, inte pga att han just blev mördad.

Framförallt är det Latin Kings som väckte min nyfikenhet på Palme med det här musiksatta talet. Talet är ett jultal från 1965, och det är skrämmande nog fortfarande aktuellt.

Smile or die - eller en absurd TV-kväll i skuggan av en revolution

På SVT24 går ett program som heter Jakten på lyckan. Barbara Ehrenreich - kvinnan som skrivit "Smile or Die - How Positive Thinking Fooled America and the World" intervjuas och hon berättar om hur provocerad och arg hon blev när hon fick cancerdiagnos och alla förväntade sig att hon skulle ta det med gott mod. Se det som en gåva, att hon fått denna sjukdom att övervinna och att om hon bara var positiv skulle allt gå bra. Hon undrar retoriskt varför man då inte injicerar cancerceller i friska människor om det nu är en sådan gåva. Hon säger att det är som att förneka hur allvarlig sjukdomen är, man dör hur glad man är som person. Eller så är man lika grinig som hon är och sitter här 10 år senare, vid liv. Och Hanna Hellqvist, som intervjuar henne, säger helt utan ironi i rösten "I am glad you are alive, Barbara". Och det är jag också.

På SVT 1 går lekprogrammet "Minuten med Peter Settman". Barn förklädda till vuxna tar sig an utmaningar som heter "Äggmackan" och "Skedskytte".

I Egypten funderar de på annat än äggmackor. Och de ägnar sig definitivt åt annat än positivt tänkande, de agerar. Tusentals människor, unga, gamla, kvinnor, män, barn, trotsar för tredje kvällen i rad utegångsförbudet och protesterar på Kairos gator mot diktatorn Mubarak som haft makten i 30 år. Engelska Al Jazeera går varm på min dator och deras liverapportering blir mer och mer absurd eftersom de är förbjudna i Egypten, enligt egyptiska statliga medier. För att skydda sina medarbetare så kan de inte längre tala om var i Kairo de befinner sig, eller vad de heter, vilket gör att reportrarna verkar tala i gåtor.

Aktuellt intervjuar någon på svenska UD och reportern frågar med indignation i rösten om de inte borde ändrat sina rekommendationer tidigare eftersom svenska turister så sent som i morse reste till Egypten. Barn förklädda till vuxna sätter sig på ett plan och reser på semester till ett land i revolution, och förlitar sig helt på att UD inte har ändrat sina rekommendationer.

Jag tror det får blir TV-fritt resten av kvällen om inte min tro på mänskligheten ska försvinna igen.

1950-talet är här för att stanna

Jag har ett väldigt närliggande störmoment i min vardag. Ett störmoment som politiker i Göteborg beslutade om för ungefär 60 år sedan när de fastslog stadsplanen för området jag bor i.

Precis bakom mitt hus så låg det förut en grönskande liten skogsdunge. Mycket vacker att titta på från balkongen och härligt avkopplande, full av fåglar och ekorrar. Ibland kunde man också se rådjur söka skydd där på sin väg från ett område till ett annat. Jag tror att den där skogsdungen faktiskt kan ha bidragit till att jag föll för den här lägenheten och ville bo här.

Vad vi inte visste, och inte heller tog reda på, när vi köpte lägenheten var att den där lilla skogen enligt stadsplanen faktiskt är tänkt för bebyggelse. En stadsplan som alltså är sedan 1950-talet.

Ja ni vet, 50-talet... på den tiden när det inte var farligt att röka, man heller inte behövde ha bilbälte på sig när man åkte bil, männen var de som förvärvsarbetade och kvinnorna skötte hushållen. En härlig tid. Så kloka människorna var då och inte har vi lärt oss ett enda dugg sedan dess.

Hur ska man annars tolka att en stadsplan beslutad från den tiden fortfarande gäller? Det är ju självklart att man inte kan hålla på och ändra stadsplaner varenda år men man kanske kan uppdatera dem i alla fall en gång på 60 år? Ta hänsyn till nya kunskaper och forskningsrön? T ex den här som visar att grönområden ger bättre mental hälsa, eller den här som visar på grönområdens effekter för barns hälsa.

I augusti överklagade min granne bygglovet men bygget har inte gått att stoppa, vi som överklagade fick inte ens vår egen styrelse i bostadsrättsföreningen med oss på överklagandet.

Själva huset som ska byggas är för ett gott syfte, det handlar om ett boende för människor med särskilda behov. Men varför ska man bygga det så att en liten skogsdunge behöver röjas ner? När det dessutom inom 500  meters radie finns åtminstone 3 helt outnyttjade gräsytor som endast beträds av människor när gräsytorna är i behov av klippning så blir det ju rent provocerande.

Här nedanför är lite bilder på min föränderliga utsikt från balkongen.

En regnig dag innan bygget dragit igång, 30 juli 2010

Bygget i full gång, nästan alla träd borta 2010-11-19

Bygget idag, 2010-12-29

Ideellt arbete

Har funderat en del kring begreppet ideellt arbete. Om arbete är ideellt så förutsätts det att man gör det gratis, av egen vilja och för en god sak. En del roar sig till och med med att beräkna värdet av det ideella arbetet ur ett samhällsperspektiv. Som om det kunde omvandlas till annat, betalt, arbete? Om man inte får betalt, är det då ens att betrakta som arbete? Visst, man utför en uppgift, men det är ju med största sannolikhet en uppgift som inte skulle bli utförd om den inte gjordes just ideellt.

Jag förstår så klart att det ändå, ur nåt slags akademiskt perspektiv, kan vara intressant att räkna ut värdet av det här, och omfattningen också för den delen. Men det som folk gör på sin fritid, för att de tycker det är roligt, är inte det allra största värdet den behållning och den mening de får i sitt eget liv av att vara delaktiga i något större?  Att göra nytta, ha roligt och samtidigt få känna sig lite god som hjälper till utan att ta betalt?

Att jag började fundera över det här kom sig av att jag utförde just ideellt arbete själv för ungefär en vecka sedan sedan. Från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen (en söndag) så kontrollerade jag vaccinationsintyg för hästar, tog betalt för starter där det inte hade gjorts tidigare, svarade på frågor från andra funktionärer, tävlande, föräldrar och publik, delade ut hederspriser, gav tillbaka upphittade prylar och gjorde mitt bästa för att hjälpa de flesta med det mesta. Jag satt alltså i sekretariatet på en hopptävling som min ridklubb arrangerade. Och 99% av tiden så var det roligt. De tävlande var trevliga, funktionärerna glada och hjälpsamma och funktionärsmaten var dessutom tokgod. Och jag lärde mig massa nytt och träffade nya personer som jag lärde känna. Och några personer som jag kände lite grand sedan tidigare lärde jag känna bättre och på ett annat sätt. Och jag kan inte säga annat än att det berikade min dag och mitt liv. Sedan att jag var trött som en liten gnu på kvällen och inte alls orkade laga någon älggryta, det är en annan sak. För det var värt det. Jag gjorde något roligt och bra och hjälpte andra på kuppen.

Bitter och tvehågsen

Imorgon är det valdag. Igår kväll när jag gick och la mig hade jag bestämt mig. Jag visste vad jag skulle rösta på. Idag vet jag inte längre. Och det är samma problematik som jag har brottats med de senaste månaderna som får mig att fortsätta vela.

För det första, jag blir spyfärdig på att politikerna bara vill prata med oss medborgare vart fjärde år. Jag blir spyfärdig på att "valrörelsen" dras igång i augusti efter semestrarna med knappa 2 månader kvar till valet. Vad tror dom om oss? Att vi skiter i politiken resten av de 4 åren? Att vi går i 3 år och 10 månader och inte tänker på att politik och politiker finns? Politikerförakt är inte längre mitt mellannamn, det är mitt förnamn. Har därför övervägt att rösta blankt, men på grund av mitt ännu större förakt för SD så kommer jag inte rösta blankt, jag kommer rösta.

För det andra, blockpolitiken. Det finns 2 partier jag vet att jag aldrig kommer rösta på så länge de tycker som de gör idag. Det är moderaterna och socialdemokraterna. Av helt olika skäl, men ingen av dom har politiska idéer som tilltalar mig. I och med att partierna blockat ihop sig i alliansen och i det röd-gröna samarbetet så finns det ju i praktiken inget alternativ kvar för mig av de partier som sitter i riksdagen idag. En röst på C, FP eller KD är ju en stödröst på moderaterna. En röst på V eller MP är en stödröst för socialdemokraterna.

Återstår alltså att försöka hitta ett alternativ utanför riksdagen. De 3 största får väl ändå anses vara SD, Piratpartiet och FI. SD finns verkligen inte på kartan, jag avskyr dom och allt de står för (och även allt det som de försöker få oss att tro att de inte längre står för, men som alla ändå vet att de står för, det som kommer vara anledningen att de kommer in i riksdagen, att folk i det här landet är smygrasister och därför älskar ett smygrasistparti).

Både Pirat och FI känns egentligen som partier som jag hade kunnat rösta på, om det nu inte var för sagda SD. För jag tror inte att varken piraterna eller FI kommer att få tillräckligt många röster för att komma in i riksdagen och då spelar jag ju SD i händerna genom att kasta bort min röst på något som inte kommer räknas. Jag hade lika gärna kunnat rösta blankt. Och det vet jag ju att jag inte vill på grund av SD.

Tillbaka alltså till att trots allt rösta på något parti som befinner sig i riksdagen idag, och jag vill ju inte stödja M eller S... GAAAAAAAAAAAAH!

I slutändan så vet jag ändå vad jag kommer rösta på, trots deras samarbetspartners. Men det kommer vara med sorg i hjärtat som jag avlägger min röst i år. Partiet som får min röst är värd bättre än så.

Rösta - men på vad?

Har varit oerhört velig i år med vad jag ska rösta på. Ja, jag vet, det är bara 5 dagar kvar men jag har fortfarande inte bestämt mig. Blank-röst har varit ett av 5 möjliga alternativ för mig. Den här lilla filmen fick mig i alla fall att stryka det alternativet och dessutom att ha lite mindre ångest över vad jag ska rösta på.

Thomas Quick

OK, jag brukar bli upprörd av att titta på Dokument Inifrån men den här gången slår det alla rekord. Så pass att jag faktiskt måste återuppliva den döda bloggen. Programmet handlade om Thomas Quick, dömd för 8 mord, har erkänt 30. Vad som dock inte tidigare varit känt för mig i alla fall, är att hans erkännanden är gjorda under tung medicinering och dessutom med extremt ledande frågor. Och det är enbart hans erkännanden som han blivit dömd på. I inget av de fall där han är dömd för mord finns det någon teknisk besvisning som stöder att det skulle vara han som är gärningsmannen.

Hur kan en polis bete sig på det här sättet? Ställa ja och nej-frågor under förhör? Till en psykiskt sjuk person på droger? Till och med inom marknadsundersökningsbranschen vet man om detta, som man frågar får man svar. Kanske ska Sveriges marknadsundersökare få leda förhör istället, det kanske skulle bli mindre opartiska frågor då?

Och hur kan en domstol döma någon på indicier? Det aktualiseras ju även i Arboga-målet där man om jag förstått det hela rätt också enbart har indicier mot en människa som inte heller verkar särskilt psykiskt frisk. Ska bli spännande att se hur domen faller i det målet.


Första delen av programmet om Thomas Quick ligger på SVT Play