Frölunda

Här ska det bli radhus. Förut var det en grusplan där kids spelade fotboll.


Belysningen är inte alltid den bästa på kvällstid



Bostdsrättsägares bilar parkerade innanför galler med taggtråd högst upp. Grinden in till parkeringen är alltid öppen.

Bitter och tvehågsen

Imorgon är det valdag. Igår kväll när jag gick och la mig hade jag bestämt mig. Jag visste vad jag skulle rösta på. Idag vet jag inte längre. Och det är samma problematik som jag har brottats med de senaste månaderna som får mig att fortsätta vela.

För det första, jag blir spyfärdig på att politikerna bara vill prata med oss medborgare vart fjärde år. Jag blir spyfärdig på att "valrörelsen" dras igång i augusti efter semestrarna med knappa 2 månader kvar till valet. Vad tror dom om oss? Att vi skiter i politiken resten av de 4 åren? Att vi går i 3 år och 10 månader och inte tänker på att politik och politiker finns? Politikerförakt är inte längre mitt mellannamn, det är mitt förnamn. Har därför övervägt att rösta blankt, men på grund av mitt ännu större förakt för SD så kommer jag inte rösta blankt, jag kommer rösta.

För det andra, blockpolitiken. Det finns 2 partier jag vet att jag aldrig kommer rösta på så länge de tycker som de gör idag. Det är moderaterna och socialdemokraterna. Av helt olika skäl, men ingen av dom har politiska idéer som tilltalar mig. I och med att partierna blockat ihop sig i alliansen och i det röd-gröna samarbetet så finns det ju i praktiken inget alternativ kvar för mig av de partier som sitter i riksdagen idag. En röst på C, FP eller KD är ju en stödröst på moderaterna. En röst på V eller MP är en stödröst för socialdemokraterna.

Återstår alltså att försöka hitta ett alternativ utanför riksdagen. De 3 största får väl ändå anses vara SD, Piratpartiet och FI. SD finns verkligen inte på kartan, jag avskyr dom och allt de står för (och även allt det som de försöker få oss att tro att de inte längre står för, men som alla ändå vet att de står för, det som kommer vara anledningen att de kommer in i riksdagen, att folk i det här landet är smygrasister och därför älskar ett smygrasistparti).

Både Pirat och FI känns egentligen som partier som jag hade kunnat rösta på, om det nu inte var för sagda SD. För jag tror inte att varken piraterna eller FI kommer att få tillräckligt många röster för att komma in i riksdagen och då spelar jag ju SD i händerna genom att kasta bort min röst på något som inte kommer räknas. Jag hade lika gärna kunnat rösta blankt. Och det vet jag ju att jag inte vill på grund av SD.

Tillbaka alltså till att trots allt rösta på något parti som befinner sig i riksdagen idag, och jag vill ju inte stödja M eller S... GAAAAAAAAAAAAH!

I slutändan så vet jag ändå vad jag kommer rösta på, trots deras samarbetspartners. Men det kommer vara med sorg i hjärtat som jag avlägger min röst i år. Partiet som får min röst är värd bättre än så.

Rösta - men på vad?

Har varit oerhört velig i år med vad jag ska rösta på. Ja, jag vet, det är bara 5 dagar kvar men jag har fortfarande inte bestämt mig. Blank-röst har varit ett av 5 möjliga alternativ för mig. Den här lilla filmen fick mig i alla fall att stryka det alternativet och dessutom att ha lite mindre ångest över vad jag ska rösta på.

Mina gröna fingrar

Trots att det får mig att känna mig som en tant så är det inte utan att jag är lite stolt. 4 av 5 orkidéer blommar om!

En gammal favorit säger förlåt?

Vissa musikfavoriter finns liksom alltid där och växer i takt med ens egen musiksmak och man avgudar allt dom gör. Andra växer man ifrån eftersom de inte rör sig alls, andra växer men åt ett håll som får en att tvivla på vad man någonsin såg hos det där bandet... Kent har varit ett sådant band för mig där jag inte längre förstår varför jag gillade dom.

Kent fick mig att bredda min musiksmak när jag var som mest insnöad på hårdrock och punk. Och det var live på Hultsfredsfestivalen (96?) tillsammans med min popnörd-kompis Marie som jag först upptäckte Kents magi. Antagligen följde jag bara med som sällskap eftersom Marie hade gått med mig på varenda band jag ville se. Ett allvarligt band iklädda kostymer äntrade scenen och vi i publiken fick inte ett smil på hela spelningen. Jag tror det var låten "Ingenting någonsin" som definitivt fick mig över från skeptiker till fan-sidan. Sen följde några år när jag dyrkade varenda textrad som Jocke Berg någonsin åstadkommit.

Med skivor som "Hagnesta Hill", "Du och jag döden" och spiken i kistan - "Tillbaka till samtiden" - så trodde jag att mina dagar som fan till Kent var över. Det hjälpte inte att "Vapen och ammunition" är en GRYM skiva eller att de fortfarande sålde som smör i solsken. För mig var deras musik inte längre angelägen, utan någonting jag inte kunde relatera till. Det har gått så långt att jag har önskat att de hade lagt av efter spelningen på Stockholms stadion där alla skulle komma klädda i vitt. Det hade varit en värdig begravning för ett band som numera verkar gå på tomgång. Jag har inte velat kännas vid min forna kärlek till bandet.

Tills för några dagar sen. "Skisser för sommaren" strömmade ur min bilradio. För första gången på 8 år så betyder något för mig igen när Jocke Berg sjunger. Allt är inte förlåtet (det ser resten av senaste skivan till), men det finns i alla fall ett litet hopp om att Kent kanske kan bli ett bra band igen.

Livets stora stunder

De senaste veckorna har kyrkobesöken varit frekventa. Första omgången var det för att mitt lilla brorsbarn M skulle döpas. Och andra gången för att min kusin gifte sig. Det är härligt att få se släkten samlas av glada orsaker och roligt att få se alla från sin gladaste och vackraste sida.