Har varit ett par dagar i huvudstaden. Och som vanligt så blir jag lite äcklad (av lukterna i tunnelbanan och framförallt av det som jag uppfattar som det stora avståndet mellan människor, alla verkar så ensamma) och får hemlängtan ganska snart. Ja, Stockholm ÄR vackert, det kan ingen säga emot (även om en risig HTC-kamera-lins och mulet väder gör sitt bästa för att motbevisa mig). Det är mycket med Stockholm som gör mig trött och deprimerad, men ibland också förvånad och förundrad.
På hotellet jag bodde hade Maria Montazami gått bananas med inredningen. Det var roligt så klart. Och kanske inget man skulle se i Göteborg. Men å andra sidan, jag bor ju aldrig på hotell i Göteborg så vem vet...
Någon på hotellet hade också gått lite bananas i sina miljöambitioner. Numera bidrar jag alltså till en bättre värld varje gång jag torkar mig. Öööh OK. Förundrad är ordet. Skulle någon i Kalmar ens komma på tanken att deras gäster bidrar till en bättre värld varje gång de torkar sig? Antagligen inte, de har lite mera Jantelag i sig och kanske snarare skulle uttrycka sina förhoppningar om miljön med ett "De gåå' allrri", men återigen, jag bor aldrig på hotell i Kalmar så jag kan ha fel där också.
3 kommentarer:
Vilket hotell hade fått en touch av Maria Montazami? Nyfiken :)
Det var Scandic Malmen på Götgatan. Jag är ju inte säker på att Maria själv varit inblandad i det hela men alla tofsarna förde ju tankarna åt hennes håll :D
sv: åh förlåt karin för segt svar. Men tusen tack!
Angående tunnelbanorna: Man vänjer sig vid lukten tror jag. För jag tänker inte ens på det längre. Och vi som bor vid den blå linjen vänjer oss vid att gå i led som zombies på t-centralen. Ensamheten. Jag vet inte. Jag tror folk är lite mer självständiga i sthlm men sen tror jag man bara får intrycket av att dem är ensamma. Alla ska bara iväg på sitt. Alla stänger av andra intryck just i tunnelbanan för att det blir så stressigt annars..
Skicka en kommentar