Svårartat bokberoende

Det hela började ganska oskyldigt och till och med lite motsträvigt. Jag fick en födelsedagspresent av min kära sambo, de första 3 delarna i The Southern Vampire Mysteries, mera känt som böckerna som TV-serien True Blood är baserade på.

Något motvilligt började jag läsa. Jag blev inte övertygad direkt, tyckte det var en ganska fånig vampyrserie med en hjältinna som inte direkt vann min sympati utan hon kändes lite väl bimboaktig och hon agerar väldigt känslomässigt. Och det kändes som att boken var lite fattig och lite tunn i storyn. Men av nån anledning så blev jag ändå så pass intresserad att jag läste alla tre delarna i boken som jag fått. Och jag blev fast. Så fast att jag inte har kunnat läsa så mycket annat än Sookie Stackhouse-böcker hela hösten. Jag gillar miljöerna, jag gillar karaktärerna, jag gillar hur världen med olika övernaturliga personer växer för varje bok och numera gillar jag även Sookie som karaktär väldigt mycket. Och jag kan till och med ha överseende med en hel del ologiska saker, lösa trådar, upprepade mönster bok för bok och inkonsekventa beskrivningar.

Jag har ca 70 sidor kvar i den tionde delen. Och del 11 kommer, ve och fasa, inte ut förrän i maj. Jag köpte till och med en liten bok med noveller som handlar om Sookie för att förlänga min läsperiod innan böckerna tar slut. Samtidigt så är det sånt driv i böckerna att jag inte kan sluta läsa. Jag tänker att jag ska läsa ett kapitel innan jag släcker lampan, det slutar med att jag 4 kapitel senare släcker lampan vid kvart över ett. så 70 sidor kvar och sedan en LÅÅÅNG väntan till maj när Sookie 11 kommer ut i bokhandlarna... Och inte ens någon TV-serie att trösta sig med i mellantiden, eftersom den också har långt uppehåll just nu. Men kan jag spara de där 70 sidorna ens till imorgon? Vi får väl se om jag lyckas hålla mig från att sträckläsa slutet ikväll!

Ideellt arbete

Har funderat en del kring begreppet ideellt arbete. Om arbete är ideellt så förutsätts det att man gör det gratis, av egen vilja och för en god sak. En del roar sig till och med med att beräkna värdet av det ideella arbetet ur ett samhällsperspektiv. Som om det kunde omvandlas till annat, betalt, arbete? Om man inte får betalt, är det då ens att betrakta som arbete? Visst, man utför en uppgift, men det är ju med största sannolikhet en uppgift som inte skulle bli utförd om den inte gjordes just ideellt.

Jag förstår så klart att det ändå, ur nåt slags akademiskt perspektiv, kan vara intressant att räkna ut värdet av det här, och omfattningen också för den delen. Men det som folk gör på sin fritid, för att de tycker det är roligt, är inte det allra största värdet den behållning och den mening de får i sitt eget liv av att vara delaktiga i något större?  Att göra nytta, ha roligt och samtidigt få känna sig lite god som hjälper till utan att ta betalt?

Att jag började fundera över det här kom sig av att jag utförde just ideellt arbete själv för ungefär en vecka sedan sedan. Från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen (en söndag) så kontrollerade jag vaccinationsintyg för hästar, tog betalt för starter där det inte hade gjorts tidigare, svarade på frågor från andra funktionärer, tävlande, föräldrar och publik, delade ut hederspriser, gav tillbaka upphittade prylar och gjorde mitt bästa för att hjälpa de flesta med det mesta. Jag satt alltså i sekretariatet på en hopptävling som min ridklubb arrangerade. Och 99% av tiden så var det roligt. De tävlande var trevliga, funktionärerna glada och hjälpsamma och funktionärsmaten var dessutom tokgod. Och jag lärde mig massa nytt och träffade nya personer som jag lärde känna. Och några personer som jag kände lite grand sedan tidigare lärde jag känna bättre och på ett annat sätt. Och jag kan inte säga annat än att det berikade min dag och mitt liv. Sedan att jag var trött som en liten gnu på kvällen och inte alls orkade laga någon älggryta, det är en annan sak. För det var värt det. Jag gjorde något roligt och bra och hjälpte andra på kuppen.

Smörgåstårta

Igår hade vi födelsedagsfest för J. Eftersom han gillar smörgåstårta, och jag kände mig extra huslig, så bestämde jag mig för att göra den själv. Så idag byter bloggen skepnad och blir husmorsblogg! Det var faktiskt lättare än vad man kan tro och så här fint blev det!

Recept
2 paket formfranska (skär bort kanterna på brödet och pussla ihop till ett lager, resterande lager läggs sedan lite omlott)

Fyllningsbas (hade nog egentligen  behövt lite mer..)
1 liter Turkisk yoghurt
250 gram majonnäs

Första lagret:
ca 1/4 av fyllningsbasen
500 gram hackade räkor

Andra lagret
ca 1/4 av fyllningsbas
1 knippe hackad dill
3 burkar tonfisk i vatten
salt, peppar

Dekoration
Lägg ut resten av fyllningsbasen över och på sidorna,  låt stå över natten, invirad i plastfolie i kylen

Dekorera sedan med t ex
10 hårdkokta ägg (tack kära mamma för att jag äger en äggskivare...)
Cocktailtomater
1 gurka
Citron
Dill
700 gram räkor
2 burkar stenbitsrom, röd och svart
100-200 gram vindruvor

J hävdar att han ville haft oliver på. Jag är skeptisk... tror inte det varit så gott men vem vet, nästa gång så kanske det blir oliver med :)

Slumpen är ingen tillfällighet

De senaste dagarna har ett par saker hänt som fick mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan. Boken heter "Slumpen är ingen tillfällighet" och är skriven av Jan Cederquist. Boken handlar om "synkronicitet", meningsfull slump. Det var ett tag sen jag läste den, men bokens mening är i alla fall att det man behöver kommer dyka upp i ens väg om man bara är öppen för det. Det låter ju ganska flummigt och ovetenskapligt och närmast religiöst men jag tycker det är en rolig bok, och en rolig tanke att leka med. Och det blir ju ännu roligare när det händer saker som faktiskt verkar bekräfta att det finns meningsfulla slumphändelser.

Det första som hände var att jag beklagade mig på Facebook över att mina ridstövlar håller på att falla sönder helt och hållet. Och då kommenterar min f d ridlärare och säger att hon har ett par helt oanvända som hon gärna vill bli av med eftersom hon tycker det är synd att de inte kommer till användning, stl 39 med extra vida skaft. Jag har i vanliga fall 38 med extra vida skaft men tänker att inför vintern är det bra med lite extra utrymme i foten så jag får in mina värmesulor, värt att testa helt enkelt. Det visar sig att hon numera pluggar ganska nära mitt jobb så vi stämmer träff, jag provar stövlarna och dom passar! Jag har ännu inte provridit med dom men jag tror det kommer gå bra. Dessutom fick jag dom till ett sjukt bra pris.

Samma eftermiddag ringer en kompis från Småland och berättar att hon vill köpa en TV-bänk på Blocket från en person i Trollhättan. Jag blir ju lite nervös att hon ska fråga om jag kan köra till Trollhättan och hämta tv-bänken men nej, det är mer komplicerat än så, men samtidigt enklare. Häng med nu! De som säljer TV-bänken ska till Göteborg för att köpa en ny TV-bänk. De kan tänka sig att köra den ända hem till mig. Hmm, jobbigt att ha en TV-bänk extra stående i lägenheten tänker jag ju direkt. Kompisens man ska dock jobba i Göteborg så det rör sig bara om några veckor. Men det sjukaste av allt är att jag sedan kommer på att mina föräldrar, som bor 8 km från min smålandskompis, kommer hit på söndag. Med ett släp. De ska nämligen komma hit med ett bord och fåtöljer (arvegods) till  mig och J. Och sedan köra med släpet helt tomt hela vägen hem. En väg där de för övrigt passerar precis förbi min kompis hus.

Så nu står ett par helt oanvända stövlar i min hall, samt en jädrigt gedigen TV-bänk i ek och upptar plats tills imorgon. J hotar att vi ska behålla TV-bänken för han tycker den är snyggare än den vi har. Och det blir ju nästan lite svårt att inte tro på att det på något sätt var meningen att jag skulle få tag på de där stövlarna, och kompisen den där TV-bänken. Sen kan man ju alltid hävda att det alls inte är någon slump, det är så här verkligheten ser ut numera när vi utnyttjar våra sociala nätverk till max. Fast det är en mycket tråkigare och veteskapligare förklaring.

Dagens adbuster

Det bor åtminstone en person i samma område som mig som inte är helt förtjust i Göteborgs kollektivtrafik. Undrar om det är samma som gjorde om skyltar för nåt åt sen? Vardagsspänning :)

Kvällspromenad

Caiser och skata	Härlig äppelträdgård

Övergiven grusplan, numera hundrastgård


Hund i rörelse


Blomster


En skylt med aningens svårtytt budskap


Hösthus

Oh the joy of kollektivtrafik

Det senaste dygnet har gett mig en del närgångna inblickar i andra människors liv. Det började igår på en överfull spårvagn på väg hem. Folk står överallt, även framför biljettautomaterna. Vagnen stannar vid Botaniska, fler människor ska in. En ung kvinna står lutad mot biljettautomaten. Något äldre kvinna säger försiktigt "Ursäkta", håller fram sitt spårvagnskort och försöker komma åt att visa det för automaten. Till svar får hon ett högljutt
"Måste du höja rösten så där mot mig, det är så respektlöst".

Kvinnan ser helt perplex ut, och flera andra i vagnen vänder sig om och tittar på den unga kvinnan. Som inte märker nånting eftersom hon vid det här laget är fullt upptagen med att gräla med någon som befinner sig i andra ändan av det samtal hon har pågående i sin bluetooth. Den perplexa kvinnan inser det fruktlösa i att försöka komma fram till automaten, eller att för den delen få kontakt med den unga kvinnan, och ställer sig istället så långt därifrån som trängseln tillåter. Allt medan grälet fortsätter.

Vi andra på vagnen får snart helt ofrivilligt reda på att personen som pratar för högt ofta brukar göra det, att den unga kvinnan verkligen inte uppskattar detta, att personen hon pratar med dessutom gissar vilka tider hon ska vara borta utan att säga detta på ett ödmjukt sätt och att det retar henne. Allt sagt med rejält högt tonfall, en ironi som tycks gå den unga kvinnan helt förbi. Grälet fortgår, det börjar bli dags för mig att hoppa av och jag går så långt ifrån kvinnan jag bara kan för att slippa höra hennes vid det här laget extremt högljudda gräl med vad som rimligen är hennes sambo. Till slut står jag längst fram i vagnen, hon är längst bak. Jag hör henne fortfarande beklaga sig över den högljudda otrevliga tonen.

Jag går av vagnen och är mycket lycklig över att jag inte är kvinnans sambo och att jag har förstånd att inte gräla med min sambo om ljudnivån på våra samtal.

Idag så fortsatte mina ofrivilliga upptäckter i den aggressiva mänsklighetens natur. På en väldigt morgontyst spårvagn där alla läser eller pluggar eller lyssnar på musik och vill liksom bara starta dagen i lugn och ro så ringer en mobil. En amerikanskt tjock man svarar och säger direkt
"Nej, det är min lediga dag".
Denna fras upprepas ett 5-tal gånger med mer och mer aggressivitet i rösten, dock fortfarande väldigt kallt och kontrollerat. Till slut verkar han bestämma sig för att budskapet inte går in och säger istället:
"Vill du att jag går till facket med det här? Eller arbetsdomstolen?"
Vid det här laget lyssnar alla, förutom de som har sin musik på väldigt hög volym. Mannens kroppshydda blir som en förstärkare, hans ilska höjer också hans tonfall och det är omöjligt att undgå fortsättningen.
"Jag har 400 timmar övertid den här månaden redan. Det är inte lagligt för mig att jobba över mer"
Personen på andra sidan säger nåt och lite för snabbt kommer svaret
"Ja OK 160 då men det är ändå för mycket"
Paus
"Du kan inte säga till mig vad jag ska göra. Du är inte min chef, det är faktiskt tvärtom att det är jag som är din chef."
Paus
"Du är inte intelligent nog att vara min chef"
Här håller jag på att trilla av spårvagnssätet av förvåning, den högdragenhet med vilken repliken uttalas spär dessutom på min förvåning ytterligare. Konversationen fortsätter:
"Du är bara en praktikant och du är inte min chef. Jag ska se till att du kommer tillbaka dit du kommer ifrån, du kan INTE beordra mig vad jag ska göra."
"Nej, du har inte kraft nog att säga till mig vad jag ska göra".
Och så där fortsätter det en stund tills den tjocka mannen får nog och säger
"Den här konversationen är över" och lägger på luren. Varpå han vänder sig till kvinnan bredvid sig:
"Han tror han kan bestämma över mig bara för att någon har sagt till honom att han är min chef. Det är han ju inte. Men jag är för snäll, han har fått för sig att han kan köra med mig."
Och återigen håller jag på att trilla av spårvagnssätet. Snäll är inte det epitet jag hade gett den här högdragna översittartypen med svårartade mindervärdeskomplex och samarbetssvårigheter.

Så efter dessa små utflykter in i andra människors vardag är jag inte bara glad över min sambo utan också lite extra glad över mitt jobb och mina kollegor.