Oh the joy of kollektivtrafik

Det senaste dygnet har gett mig en del närgångna inblickar i andra människors liv. Det började igår på en överfull spårvagn på väg hem. Folk står överallt, även framför biljettautomaterna. Vagnen stannar vid Botaniska, fler människor ska in. En ung kvinna står lutad mot biljettautomaten. Något äldre kvinna säger försiktigt "Ursäkta", håller fram sitt spårvagnskort och försöker komma åt att visa det för automaten. Till svar får hon ett högljutt
"Måste du höja rösten så där mot mig, det är så respektlöst".

Kvinnan ser helt perplex ut, och flera andra i vagnen vänder sig om och tittar på den unga kvinnan. Som inte märker nånting eftersom hon vid det här laget är fullt upptagen med att gräla med någon som befinner sig i andra ändan av det samtal hon har pågående i sin bluetooth. Den perplexa kvinnan inser det fruktlösa i att försöka komma fram till automaten, eller att för den delen få kontakt med den unga kvinnan, och ställer sig istället så långt därifrån som trängseln tillåter. Allt medan grälet fortsätter.

Vi andra på vagnen får snart helt ofrivilligt reda på att personen som pratar för högt ofta brukar göra det, att den unga kvinnan verkligen inte uppskattar detta, att personen hon pratar med dessutom gissar vilka tider hon ska vara borta utan att säga detta på ett ödmjukt sätt och att det retar henne. Allt sagt med rejält högt tonfall, en ironi som tycks gå den unga kvinnan helt förbi. Grälet fortgår, det börjar bli dags för mig att hoppa av och jag går så långt ifrån kvinnan jag bara kan för att slippa höra hennes vid det här laget extremt högljudda gräl med vad som rimligen är hennes sambo. Till slut står jag längst fram i vagnen, hon är längst bak. Jag hör henne fortfarande beklaga sig över den högljudda otrevliga tonen.

Jag går av vagnen och är mycket lycklig över att jag inte är kvinnans sambo och att jag har förstånd att inte gräla med min sambo om ljudnivån på våra samtal.

Idag så fortsatte mina ofrivilliga upptäckter i den aggressiva mänsklighetens natur. På en väldigt morgontyst spårvagn där alla läser eller pluggar eller lyssnar på musik och vill liksom bara starta dagen i lugn och ro så ringer en mobil. En amerikanskt tjock man svarar och säger direkt
"Nej, det är min lediga dag".
Denna fras upprepas ett 5-tal gånger med mer och mer aggressivitet i rösten, dock fortfarande väldigt kallt och kontrollerat. Till slut verkar han bestämma sig för att budskapet inte går in och säger istället:
"Vill du att jag går till facket med det här? Eller arbetsdomstolen?"
Vid det här laget lyssnar alla, förutom de som har sin musik på väldigt hög volym. Mannens kroppshydda blir som en förstärkare, hans ilska höjer också hans tonfall och det är omöjligt att undgå fortsättningen.
"Jag har 400 timmar övertid den här månaden redan. Det är inte lagligt för mig att jobba över mer"
Personen på andra sidan säger nåt och lite för snabbt kommer svaret
"Ja OK 160 då men det är ändå för mycket"
Paus
"Du kan inte säga till mig vad jag ska göra. Du är inte min chef, det är faktiskt tvärtom att det är jag som är din chef."
Paus
"Du är inte intelligent nog att vara min chef"
Här håller jag på att trilla av spårvagnssätet av förvåning, den högdragenhet med vilken repliken uttalas spär dessutom på min förvåning ytterligare. Konversationen fortsätter:
"Du är bara en praktikant och du är inte min chef. Jag ska se till att du kommer tillbaka dit du kommer ifrån, du kan INTE beordra mig vad jag ska göra."
"Nej, du har inte kraft nog att säga till mig vad jag ska göra".
Och så där fortsätter det en stund tills den tjocka mannen får nog och säger
"Den här konversationen är över" och lägger på luren. Varpå han vänder sig till kvinnan bredvid sig:
"Han tror han kan bestämma över mig bara för att någon har sagt till honom att han är min chef. Det är han ju inte. Men jag är för snäll, han har fått för sig att han kan köra med mig."
Och återigen håller jag på att trilla av spårvagnssätet. Snäll är inte det epitet jag hade gett den här högdragna översittartypen med svårartade mindervärdeskomplex och samarbetssvårigheter.

Så efter dessa små utflykter in i andra människors vardag är jag inte bara glad över min sambo utan också lite extra glad över mitt jobb och mina kollegor.