Train in vain

Idag färdas Lantis i stan med ett transportmedel som verkligen anstår en lantis. Tåg! Jag älskar att susa fram genom det svenska landskapet, inte behöva bekymra mig om annat än att hinna med tåget och att gå av på rätt ställe. Det är lugn och ro på ett sätt som flyg, bil eller buss aldrig kan bli. Det känns civiliserat på ett litet gammeldags sätt. Människor samtalar med varandra, läser en bok, jobbar med sin dator, äter medhavd matsäck. Eller för den delen, pratar i telefon, ser på film, lyssnar på musik, surfar, bloggar, dricker latte :) Tåg känns helt enkelt lite mer som ett vardagsrum än som ett transportmedel.

Och oftast, så länge tågen bara går i tid, så blir jag alltid glad av att åka tåg. Lycka på räls helt enkelt :)

Höstdrömmar

Jag vet inte varför men varenda höst är det samma sak. Jag vill flytta ut på landet. Jag vill ha en egen häst. Jag vill sitta framför en brasa och titta på elden som brinner med en kopp te i ena handen och en god bok i den andra. Jag vill gå i skogen och uppleva lyckoruset när hela marken plötsligt är gul av kantareller och ett långsamt regn droppar ner från granarna. Jag vill koka egen sylt. Plocka lingon. Vara ute varenda vaken stund. Jag vill starta eget. Jag när drömmar om ett café. Eller ett bed & breakfast. Med några nordsvenskar som jag kan ha lite turridning på. På kvällarna betar de på stora ängar bredvid huset när dimman driver in från skogen. Gärna en hund som får springa fritt och som aldrig smiter. En liten stallkatt som fångar mössen.

Och hela tiden den där andra, parallella rösten i hjärnan. Som säger att det är omöjligt. Som säger att jag är naiv som ens tror att det skulle gå. Hur skulle jag egentligen försörja mig tror jag? Hur skulle jag orka med allt arbete det innebär?

Ja ni hör ju. Hur fasen ska man få något gjort när hjärnan är på semester med sådana bitterljuva drömmar?