Om att uppfylla sina egna drömmar eller någon annans

 

När jag var ute på hundmorgonpromenaden idag fick jag syn på exil-citatet "Det ekar så tomt i innanförskapets fängelse".

Det påminde mig om att Spindlar på rymmen tyckte att mitt förra blogginlägg om att göra omedvetna val som får konsekvenser påminde om den senaste tidens artiklar om vad människor ångrar på sin dödsbädd.

Artiklarna handlar om en bok som heter "The Top Five Regrets of the Dying" och det som författaren (en sjuksyster som jobbat på ett hem där människor lades in de sista veckorna av sitt liv) menar att det man ångrar mest på sin dödsbädd är att man inte uppfyllde sina drömmar utan levde sitt liv så som andra ville att man skulle leva det.

För mig är det här citatet det samma som den där dödsbäddsångern. Att inte följa sitt hjärta får konsekvenser längre fram i livet.

Om att bo 25 mil bort eller omedvetna val

Det här är min moster. Jag gillar henne väldigt mycket. Hon är en inte helt purung dam som bor ensam i ett hus. Behöver hjälp med både det ena och det andra, som t ex att handla ibland, fixa saker med huset eller trädgården. Och om jag som tonåring inte hade varit så förbaskat trött på orten jag kommer från så hade jag  kanske varit där nu. Bott där, jobbat där, haft mitt liv där. Och jag hade kunnat hjälpa henne. Handlat åt henne. Klippt hennes gräs. Hämtat ut hennes recept. Kunnat ta en fika med henne, prata om ditt och datt. Låtit min hund skutta runt i hennes trädgård och jaga bort grannens katter från hennes fina blomrabatterna.


Men livet blev nu inte så. Det blev något annat. Jag menar inte att jag ångrar mina livsval på något sätt för det gör jag inte. Utan de val jag gjorde som tonåring skulle jag t ex inte ha de vänner jag har idag. Jag skulle inte ha det boende jag har idag. Inte jobba där jag jobbar idag. Jag skulle inte tycka om det jag tycker om idag.

Men mina val har medfört andra extra saker som jag inte förstod när jag gjorde valen. Jag trodde att jag valde utbildning och kanske yrke. Det jag också valde var att aldrig oplanerat kunna ta en kopp kaffe med mina närmsta släktingar.

Barnsliga drömmar

Ta hand om mig....

Ibland känner jag mig extra mycket som om jag vore 10 år. Eller kanske 14? Som t ex när jag tittar på den här bilden (årets affisch för Göteborg Film Festival) och det enda jag kan tänka är "åh jag vill ha den". Alltså inte affischen. Utan draken.

I lördags var också ett sådant tillfälle. Fast då kände jag mig kanske snarare som 7 än 14. Jag träffade  Barbamamas dotter i stallet. Och goa goa lilltjejen berättade för mig om favoritponnyn - "Jag älskar Mon Amie". Och hjärtat går ju nästan sönder av gullighet och igenkänning. Dels för att jag själv var likadan som barn, dels för att det är ju fortfarande precis så där jag känner också - fastän jag är mer än 30 år äldre än henne. Men jag säger det inte för jag har så mycket filter påslagna i hjärnan. Men jo, jag har ju också en favorithäst. Som jag nog är lite kär i :) Fina fina Lupicor X. Som är helt fantastisk på alla sätt och självklart är han stallets snällaste häst! Och som jag tycker att min dressyrintresserade kompis Cecilia ska köpa så att jag kan få vara medryttare på honom. Konstigt nog verkar hon ha samma planer. Fast med den skillnaden att hon skulle vilja vara medryttare då. De där filtrena igen - de kommer i olika former, både logikfilter och antiskämsfilter... både hon och jag vet ju att vi egentligen inte har varken råd eller tid med egen häst.Men drömma kan man fortfarande göra - fastän man inte är 7 eller 10 längre.

Ta hand om mig med....

Personligt eller privat - eller varför jag inte bloggar längre

Det här är ett inlägg som varit oskrivet länge. Jag har gått igenom (?) en del jobbiga grejer, därav gråtlåtar och sådana tidigare inlägg. Och jag har visserligen haft lust att blogga om det som är jobbigt. Om det som är roligt och bra också för det finns också där. Men känner att jag inte kan och inte bör för jag vill inte lämna ut mig själv så. För det skulle bli för privat. Och det jag känner innerst inne, som jag inte vill att alla ska veta, skulle lysa igenom även om jag försökte skriva det på ett allmängiltigt sätt.  Det privata skulle skina rätt igenom det personliga.

Och jag tänker att det personliga, det som jag vill vara här i min blogg - det har en gräns. När det slutar vara personligt och blir privat och utlämnande istället.Och varför ska jag då skriva om det, om jag tror att det gör mig själv och kanske andra illa? Så då har jag valt att inte skriva nånting istället.

Och när jag inte kan skriva om det som egentligen är det mest angelägna i mitt liv så känns alla andra inlägg jag funderar på att göra menlösa och ytliga.


Så för att komma över min bloggtorka blir det då detta, kryptiska, inlägg. Skrivet enbart för mig själv. För att möjliggöra andra inlägg. Till exempel hade jag gärna bloggat om min hoppträning under julen men det orkade jag aldrig riktigt. Och ingen fotograf fanns på plats heller. Och jag tänker på Irland i augusti - på bilden nedan. Vågar man hoppa irländska stenmurar vågar man göra vad som helst.

Radion - det måste vara radion

Musikhjälpen! Musikhjälpen! Fy fan så bra det är. Jag älskar det.  Det är helt grymt. Vilket annat radioprogram har den musikblandningen?


Superhippa DJ:n Avicii med Levels följs av gotländska Smaklösa med "It´s raining men"-covern "Det regnar kor". Textrader som "Stora feta SRB" och "starta istället din mjölkmaskin" glädjer en mjölkbondedotter lite extra.

Och allt är önskat av oss som lyssnar. Och för varje önskning skänks minst 50 kr till välgörenhet och i år går pengarna till alla flickors rätt att gå i skolan.

Och min önskelåt har spelats. Och jag hörde den när den spelades. Det är den av mig bebloggade gråtlåten. Som jag för övrigt orkar höra på igen. Utan att gråta.

Så kom igen. Önska du med! Och kommentera gärna vilken låt du tänker önska :)

Helt obegripligt

Det här är foton som är tagna för 4 månader och 1 dag sedan i min mosters trädgård. Både hund och brorsbarn tog skydd i skuggan och lillkillen försökte svalka sig lite extra med hundvattnet.

Är det inte helt obegripligt? Jag förstår inte hur det kan vara så varmt i det här landet på sommaren. Själva tanken på att gå utanför dörren utan tjockjacka och vinterkängor känns helt främmande. Att det dessutom är så varmt att man vill äta glass och bada utomhus känns som något jag måste ha drömt att man kan göra.

Frukost...

Min måndagmorgon förgylldes av adventsljus, ganska nytt nummer av favorittidningen Filter och havrepannkaka (ett ägg blandas med 1 dl mjölk och 1 dl havregryn som man sen steker som en pannkaka). Just idag serverades den toppad med skivad banan och tinade jordgubbar. Jag får ta till alla medel för att hålla höstmörkret ute ur hjärnan så här års.