Härlig vintermorgon

Idag är det helt fantastiskt klart och kallt och absolut vindstilla i Frölunda. Jag njöt av morgonens hundpromenad. Hur ofta får man egentligen chansen att studera soluppgången? Vackert så det gör ont.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Kallblodig inflyttad Göteborgare

Igår hämtade jag min härliga nya mössa på posten. Avsändare var till min något fnissiga förtjusning Karin Lingmerth :) Jo, trots mitt ovanliga namn så har jag sedan Kitty gifte in sig i släkten faktiskt en namne. Och till skillnad från mig så färdigställer hon sina stickprojekt (min påbörjade halsduk från förra vintern är just det, påbörjad....). Hon inte bara färdigställer, hon gör tokfina mössor, mitt foto gör inte riktigt mössan rättvisa, den är mycket finare lila i verkligheten. Fler bilder på min mössa (och andra) finns här:
http://www.facebook.com/home.php?#!/kitknit

Årstidsförvirring

Det är 7 veckor mellan bilderna här ovanför. Och jag kan inte förstå vart all den här snön kommit från. Det gick som från sommar till vinter direkt. Inget man är bortskämd med i den här stan där hösten brukar vara förhärskande 6 månader om året, från september till mars. Snart är det julafton. Och sen nyår. Och sen midsommar...

Varmblodiga Göteborgare

Termometern visar -9°C och vuxna människor går ut utan mössa och ställer sig och väntar på spårvagnen. Fascinerande. Antingen är de begåvade med högre kroppstemperatur än mig eller färre hjärnceller.

Farmormormor

Det är mer än 15 år sedan hon dog. Signe, min mormor, mina kusiners farmor. Jag och bästis-kusinen Lovisa kunde aldrig enas om hon var farmor eller mormor och till slut så hette hon så, farmormormor. Som ett enda långt ord. På småländska, där r-en bara anas men ändå finns där för den uppmärksamme lyssnaren.

Jag saknar henne fortfarande ibland. När jag kommer på mig själv med uttryck som "Säga tulipanros - men görat", eller ännu mer när jag är väldigt nära att utropa ett förtjust och samtidigt förfärat "hoo" när någon berättar nåt chockerande eller överraskande.

Och jag önskar jag kunde baka bullar som hon. Önskar jag visste hur hon gjorde där bondkakorna. Önskar jag kunde komma ihåg henne bättre. Men jag minns hennes tunna helvita hår, nogsamt rullat så det blev lockigt, hennes rynkiga vackra ansikte och hennes glada sinne. Och jag tänker att jag själv borde sluta färga håret om jag nånsin ska få uppleva mitt eget hår så där vitt. Och jag tänker att aldrig aldrig ska jag genomgå en ansiktslyftning för jag vet hur vacker jag kommer vara när jag är 80.

Dokumentär, ordinärt och spektakulärt

Vi börjar med det dokumentära. Min kompis Beastess tipsade om en dokumentärfilm som heter Catfish.

Och jag måste säga att jag verkligen verkligen gillade den. Bland det bättre jag sett på länge. Hade inga större förväntningar, visste inget om den, och det var verkligen grymt bra. Rekommenderas till alla som har ett Facebook-konto, eller kanske snarare till alla som vet vad Internet är :D

Så till det ordinära. En helt ordinär och förutsägbar actionfilm med John Travolta som action-hjälte. From Paris with love heter den. Se den inte, om du inte just vill ha en ordinär action där du själv kan gissa plotten efter 15 minuter. Eller så börjar jag bli gammal och bortskämd med smarta filmer som Inception. Men bra var den INTE. Å andra sidan, vi såg färdigt den, vilket är mer man kan säga om en del andra ordinära actionfilmer på sistone.

Så det spektakulära. Senaste Harry Potter-filmen. Såg den på bio för en stund sedan och jag vet inte om det är bara jag, men jag började nästan gråta i inledningscenerna. Och i slutet... och däremellan höll jag andan av spänning, och skrattade av lättnad, satt på helspänn igen, och ja, var allmänt underhållen i 2,5 timme. Visst, den är väl lite lång men va tusan! Jag hade velat se mer Alan Rickman, mer Helena Bonham Carter, mer  Bill Nighy. Och både Emma Watson och Daniel Radcliffe har verkligen vuxit som skådisar och är riktigt riktigt bra, framförallt i scenerna de har ensamma tillsammans. Så nu är det bara 8 månader kvar till nästa del. Och jag vill helst av allt se den NU...

Vuxen-knäckt-teorin

Mittemot mig på bussen sitter en kvinna, novemberblek, sånt där svenskt hår som varken är blont, brunt, rakt, lockigt, kort eller långt. Lagom hår helt enkelt. Hon ser ut att jobba på kontor och läser en bibba papper från Vägverket. Hon är kanske 30 och helt vanlig. Och piercad mitt i underläppen.

Det gör mig både ledsen och glad. Glad för att hon vågar ha kvar den trots sitt i övrigt mycket propra yttre.

Ledsen för jag inser hur lite en sådan sak numera sticker ut eftersom hon har den. Det är inte rebelliskt eller upproriskt eller punkigt, det är liksom bara ytterligare en modedetalj på dekis.

Och jag tänker på när jag var 15. Kanske 16. Jag och mina bästa vänner skulle ta hål i näsan. Själva. Det fanns inte någon butik i Vetlanda som ens kunde tänka tanken att någon skulle vilja piercas annat än i öronen.

Det gjorde ont som helvete trots bedövande isbitar. Jag kom några millimeter och gav upp. Mina vänner härdade ut och fick sina eftertraktade nosringar på plats.

Och den där 16-åringen som ville ha hål i näsan och tyckte det var coolt med rakat hår på sidorna, hon finns ju kvar nånstans, även att hon är dold under mina egna propra kontorskläder och min egen lagomlånga frisyr. Och jag tror vi hade fel då, när vi trodde att de vuxna runt oss var knäckta varelser som inte längre var sig själva. Vuxna är inte knäckta, vuxna är bara bättre på att kamofluera sina nosringar.

Published with Blogger-droid v1.6.5