Mentalt framsteg och tillit till en underbar fyrbening

För ungefär ett år sedan började jag i hoppspecialen, en ridgrupp fokuserad på hoppning.

I början var jag nervös. De andra var så duktiga och jag ville på nåt sätt inte att de skulle tycka att jag var dålig och drog ner gruppen. Det hade börjat släppa lite grand och jag insåg att det här människorna var ju, förutom att vara duktiga på hoppning, helt vanliga och mycket trevliga och snälla människor.

Och så kom då den där olycksaliga lektionen när jag åkte av hästen. Hela lektionen hade hästen känts tveksam som att den inte tänkte hoppa men den hade ju hoppat varenda gång så jag slutade tro att den inte skulle hoppa. Men till slut hoppade den inte, men jag gjorde det, för den hade ju hoppat varenda gång... for av och landade på andra sidan hindret. Revbenen fick sig en knäck, gjorde dock bara ont nån vecka, och jag fick en lätt hjärnskakning med koncentrationssvårigheter och huvudvärk som följd i några dagar. Vad som däremot har suttit i betydligt längre är min skräck för hoppningen.

Bilden är från GFRK:s hemsida.

Gradvis har den försvunnit, återkommit ibland om jag haft en ny häst, hindrena varit extra höga eller jag haft en dålig dag.

Igår så red jag en extra hopplektion och då insåg jag,  att rädslan var inte bara borta, jag kunde inte ens komma ihåg när jag senast var rädd. Och det jag kände var istället den där rena hoppglädjen som jag nog inte haft sen tonåren. Det var helt enkelt grymt kul och inte ett endaste uns läskigt någonstans. Vad det beror på? Det var en rolig övning, jag har grymt trygga och bra ridlärare varje vecka, jag har numera vanan av att det oftare går bra än dåligt när jag hoppar, och så dessutom en klippa till häst som jag litar på i alla väder. Finaste finaste Stella! Trots att hon var trött och inte riktigt sig själv igår (hon tävlade dressyr i söndags och kändes lite seg, kanske har hon t o m lite träningsvärk) så är hon ändå det finaste som går i ett par skor. Eller, vid närmare eftertanke, två par skor.