31 december 2010

Det bästa med 2010

Några bilder som visar vad som varit det bästa med mitt år 2010!

Jag var i Ungern och red och lärde känna nya roliga människor, och lärde känna andra som jag kände lite grand förut bättre.
Jag skaffade ny bil, Saab 9-5, för att pirathunden här skulle få plats i bilen. OBS - det är alltså INTE min bil på bilden....
Milo, mitt söta brorsbarn, föddes i maj. Här håller han på att käka upp min julklapp.



Jag fick ny tjänst på mitt jobb och har stormtrivts med det. Här är vi på konferens och seglar på T/S Britta!
I våras så började jag rida i hoppspecialen. Otroligt roligt, numera hopptränar jag varje vecka, har tävlat några clear rounder och det känns bättre och bättre. Har dessutom varit med som funktionär på ett gäng tävlingar under året och haft grymt kul. Och som en härlig final på året fick jag vara med och träna hoppning för Björne Carlsson igår och i förrgår. Otroligt lärorikt med en så galet bra ridinstruktör.
Sen måste ju sambon vara med också, han är alltid det bästa med varje år sedan vi träffades. Bilden är från midsommardagen.

29 december 2010

1950-talet är här för att stanna

Jag har ett väldigt närliggande störmoment i min vardag. Ett störmoment som politiker i Göteborg beslutade om för ungefär 60 år sedan när de fastslog stadsplanen för området jag bor i.

Precis bakom mitt hus så låg det förut en grönskande liten skogsdunge. Mycket vacker att titta på från balkongen och härligt avkopplande, full av fåglar och ekorrar. Ibland kunde man också se rådjur söka skydd där på sin väg från ett område till ett annat. Jag tror att den där skogsdungen faktiskt kan ha bidragit till att jag föll för den här lägenheten och ville bo här.

Vad vi inte visste, och inte heller tog reda på, när vi köpte lägenheten var att den där lilla skogen enligt stadsplanen faktiskt är tänkt för bebyggelse. En stadsplan som alltså är sedan 1950-talet.

Ja ni vet, 50-talet... på den tiden när det inte var farligt att röka, man heller inte behövde ha bilbälte på sig när man åkte bil, männen var de som förvärvsarbetade och kvinnorna skötte hushållen. En härlig tid. Så kloka människorna var då och inte har vi lärt oss ett enda dugg sedan dess.

Hur ska man annars tolka att en stadsplan beslutad från den tiden fortfarande gäller? Det är ju självklart att man inte kan hålla på och ändra stadsplaner varenda år men man kanske kan uppdatera dem i alla fall en gång på 60 år? Ta hänsyn till nya kunskaper och forskningsrön? T ex den här som visar att grönområden ger bättre mental hälsa, eller den här som visar på grönområdens effekter för barns hälsa.

I augusti överklagade min granne bygglovet men bygget har inte gått att stoppa, vi som överklagade fick inte ens vår egen styrelse i bostadsrättsföreningen med oss på överklagandet.

Själva huset som ska byggas är för ett gott syfte, det handlar om ett boende för människor med särskilda behov. Men varför ska man bygga det så att en liten skogsdunge behöver röjas ner? När det dessutom inom 500  meters radie finns åtminstone 3 helt outnyttjade gräsytor som endast beträds av människor när gräsytorna är i behov av klippning så blir det ju rent provocerande.

Här nedanför är lite bilder på min föränderliga utsikt från balkongen.

En regnig dag innan bygget dragit igång, 30 juli 2010

Bygget i full gång, nästan alla träd borta 2010-11-19

Bygget idag, 2010-12-29


23 december 2010

Äggost in da making


Största problemet med äggosten just nu, vad ska jag göra med all vasslen??? Lussekatter? Bröd? Hälla ut i vasken? Hoppas den kommer bli fin när den väl är färdig också - den ser i alla fall fin ut nu :)

19 december 2010

Klubbmästerskap eller hur man kan vara nöjd när man är nia

Idag har det varit klubbmästerskap i dressyr på ridskolan. Vi var inte så många starter, många strykningar pga väderleken bland annat (inte så kul att köra hästtransport i snömodd). Totalt tror jag vi inte var mer än 30 startande. 9 stycken totalt i klassen ridskoleryttare häst. Och jag kom 9:a. Och är sjukt nöjd. Jag hade två målsättningar med dagen. Det ena var att komma ihåg programmet och rida det rätt, dvs inga onödiga missar från min sida. Och det klarade jag :) Och det andra var att jag hoppade få mer än 60% i bedömning, dvs ett godkänt resultat och vit rosett. Och det klarade jag också tillsammans med söta Baloo som jag annars mest bara hoppar hinder med. Den blåvita rosetten är från förra helgen när vi var ClearRound på Seriehoppningen på GFRK. Duktiga hästen!

Och jag tänker på vad Tomas Torgersen, fd sportchef i Svenska Ridsportförbundet, sa när han hade clinic hos oss på GFRK tidigare i höstas. Det är dumt att sätta upp mål som man inte själv kan påverka. Och med det menar han att inom ridsport så kan man inte sätta upp målet "Jag ska vinna den och den tävlingen" för just den dagen kan det finnas någon annan som rider ÄNNU bättre än du, som har en häst i mycket bättre form etc. Någonstans har väl det fastnat hos mig, jag satte upp ett för mig själv rimligt mål som jag kunde påverka och jag klarade det. Grymt tillfredsställande.

Något som gjorde dagen ännu bättre var att det var så mycket glada och trevliga människor där! Så efter min ritt hängde jag kvar, för jag ville ju också se hur det skulle gå för de andra. Så jag var lite funktionär på slutet också vilket var roligt det med. Och jag fick se Cecilia på Bamse som vann lektionsklassen för stor häst. Och det var en grymt maffig syn. STOR vit häst i superbt samspel med sin ryttarinna. Coolt :) Sen att vi hade världens raraste domare, Britt Hammar, gjorde ju också dagen bra. Hon är helt underbar och vill verkligen alla ryttares och hästars bästa och vill att alla ska utvecklas. Härlig och underbar människa.

Så nu är det dags att gå från denna lyckobubbla in i de sista 3 arbetsdagarna innan jul och sedan, julledigt i en dryg vecka. Med ridning så klart! Kadrilj på julafton och sen hoppkurs 29-30:e december. Kanske kanske kanske om jag har tur så följer min sambo med och tittar på kadriljen på julafton. Håller tummarna för detta.

14 december 2010

2010 - en summering

Liite för tidigt för årskrönikor är det men jag tyckte ändå den här bilden summerade mitt år rätt bra!

10 december 2010

Härlig vintermorgon

Idag är det helt fantastiskt klart och kallt och absolut vindstilla i Frölunda. Jag njöt av morgonens hundpromenad. Hur ofta får man egentligen chansen att studera soluppgången? Vackert så det gör ont.
Published with Blogger-droid v1.6.5

9 december 2010

Kallblodig inflyttad Göteborgare

Igår hämtade jag min härliga nya mössa på posten. Avsändare var till min något fnissiga förtjusning Karin Lingmerth :) Jo, trots mitt ovanliga namn så har jag sedan Kitty gifte in sig i släkten faktiskt en namne. Och till skillnad från mig så färdigställer hon sina stickprojekt (min påbörjade halsduk från förra vintern är just det, påbörjad....). Hon inte bara färdigställer, hon gör tokfina mössor, mitt foto gör inte riktigt mössan rättvisa, den är mycket finare lila i verkligheten. Fler bilder på min mössa (och andra) finns här:
http://www.facebook.com/home.php?#!/kitknit

Årstidsförvirring


Det är 7 veckor mellan bilderna här ovanför. Och jag kan inte förstå vart all den här snön kommit från. Det gick som från sommar till vinter direkt. Inget man är bortskämd med i den här stan där hösten brukar vara förhärskande 6 månader om året, från september till mars. Snart är det julafton. Och sen nyår. Och sen midsommar...

1 december 2010

Varmblodiga Göteborgare

Termometern visar -9°C och vuxna människor går ut utan mössa och ställer sig och väntar på spårvagnen. Fascinerande. Antingen är de begåvade med högre kroppstemperatur än mig eller färre hjärnceller.

23 november 2010

Farmormormor

Det är mer än 15 år sedan hon dog. Signe, min mormor, mina kusiners farmor. Jag och bästis-kusinen Lovisa kunde aldrig enas om hon var farmor eller mormor och till slut så hette hon så, farmormormor. Som ett enda långt ord. På småländska, där r-en bara anas men ändå finns där för den uppmärksamme lyssnaren.

Jag saknar henne fortfarande ibland. När jag kommer på mig själv med uttryck som "Säga tulipanros - men görat", eller ännu mer när jag är väldigt nära att utropa ett förtjust och samtidigt förfärat "hoo" när någon berättar nåt chockerande eller överraskande.

Och jag önskar jag kunde baka bullar som hon. Önskar jag visste hur hon gjorde där bondkakorna. Önskar jag kunde komma ihåg henne bättre. Men jag minns hennes tunna helvita hår, nogsamt rullat så det blev lockigt, hennes rynkiga vackra ansikte och hennes glada sinne. Och jag tänker att jag själv borde sluta färga håret om jag nånsin ska få uppleva mitt eget hår så där vitt. Och jag tänker att aldrig aldrig ska jag genomgå en ansiktslyftning för jag vet hur vacker jag kommer vara när jag är 80.

21 november 2010

Dokumentär, ordinärt och spektakulärt

Vi börjar med det dokumentära. Min kompis Beastess tipsade om en dokumentärfilm som heter Catfish.

Och jag måste säga att jag verkligen verkligen gillade den. Bland det bättre jag sett på länge. Hade inga större förväntningar, visste inget om den, och det var verkligen grymt bra. Rekommenderas till alla som har ett Facebook-konto, eller kanske snarare till alla som vet vad Internet är :D

Så till det ordinära. En helt ordinär och förutsägbar actionfilm med John Travolta som action-hjälte. From Paris with love heter den. Se den inte, om du inte just vill ha en ordinär action där du själv kan gissa plotten efter 15 minuter. Eller så börjar jag bli gammal och bortskämd med smarta filmer som Inception. Men bra var den INTE. Å andra sidan, vi såg färdigt den, vilket är mer man kan säga om en del andra ordinära actionfilmer på sistone.

Så det spektakulära. Senaste Harry Potter-filmen. Såg den på bio för en stund sedan och jag vet inte om det är bara jag, men jag började nästan gråta i inledningscenerna. Och i slutet... och däremellan höll jag andan av spänning, och skrattade av lättnad, satt på helspänn igen, och ja, var allmänt underhållen i 2,5 timme. Visst, den är väl lite lång men va tusan! Jag hade velat se mer Alan Rickman, mer Helena Bonham Carter, mer  Bill Nighy. Och både Emma Watson och Daniel Radcliffe har verkligen vuxit som skådisar och är riktigt riktigt bra, framförallt i scenerna de har ensamma tillsammans. Så nu är det bara 8 månader kvar till nästa del. Och jag vill helst av allt se den NU...

15 november 2010

Vuxen-knäckt-teorin

Mittemot mig på bussen sitter en kvinna, novemberblek, sånt där svenskt hår som varken är blont, brunt, rakt, lockigt, kort eller långt. Lagom hår helt enkelt. Hon ser ut att jobba på kontor och läser en bibba papper från Vägverket. Hon är kanske 30 och helt vanlig. Och piercad mitt i underläppen.

Det gör mig både ledsen och glad. Glad för att hon vågar ha kvar den trots sitt i övrigt mycket propra yttre.

Ledsen för jag inser hur lite en sådan sak numera sticker ut eftersom hon har den. Det är inte rebelliskt eller upproriskt eller punkigt, det är liksom bara ytterligare en modedetalj på dekis.

Och jag tänker på när jag var 15. Kanske 16. Jag och mina bästa vänner skulle ta hål i näsan. Själva. Det fanns inte någon butik i Vetlanda som ens kunde tänka tanken att någon skulle vilja piercas annat än i öronen.

Det gjorde ont som helvete trots bedövande isbitar. Jag kom några millimeter och gav upp. Mina vänner härdade ut och fick sina eftertraktade nosringar på plats.

Och den där 16-åringen som ville ha hål i näsan och tyckte det var coolt med rakat hår på sidorna, hon finns ju kvar nånstans, även att hon är dold under mina egna propra kontorskläder och min egen lagomlånga frisyr. Och jag tror vi hade fel då, när vi trodde att de vuxna runt oss var knäckta varelser som inte längre var sig själva. Vuxna är inte knäckta, vuxna är bara bättre på att kamofluera sina nosringar.
Published with Blogger-droid v1.6.5

11 november 2010

Svårartat bokberoende

Det hela började ganska oskyldigt och till och med lite motsträvigt. Jag fick en födelsedagspresent av min kära sambo, de första 3 delarna i The Southern Vampire Mysteries, mera känt som böckerna som TV-serien True Blood är baserade på.

Något motvilligt började jag läsa. Jag blev inte övertygad direkt, tyckte det var en ganska fånig vampyrserie med en hjältinna som inte direkt vann min sympati utan hon kändes lite väl bimboaktig och hon agerar väldigt känslomässigt. Och det kändes som att boken var lite fattig och lite tunn i storyn. Men av nån anledning så blev jag ändå så pass intresserad att jag läste alla tre delarna i boken som jag fått. Och jag blev fast. Så fast att jag inte har kunnat läsa så mycket annat än Sookie Stackhouse-böcker hela hösten. Jag gillar miljöerna, jag gillar karaktärerna, jag gillar hur världen med olika övernaturliga personer växer för varje bok och numera gillar jag även Sookie som karaktär väldigt mycket. Och jag kan till och med ha överseende med en hel del ologiska saker, lösa trådar, upprepade mönster bok för bok och inkonsekventa beskrivningar.

Jag har ca 70 sidor kvar i den tionde delen. Och del 11 kommer, ve och fasa, inte ut förrän i maj. Jag köpte till och med en liten bok med noveller som handlar om Sookie för att förlänga min läsperiod innan böckerna tar slut. Samtidigt så är det sånt driv i böckerna att jag inte kan sluta läsa. Jag tänker att jag ska läsa ett kapitel innan jag släcker lampan, det slutar med att jag 4 kapitel senare släcker lampan vid kvart över ett. så 70 sidor kvar och sedan en LÅÅÅNG väntan till maj när Sookie 11 kommer ut i bokhandlarna... Och inte ens någon TV-serie att trösta sig med i mellantiden, eftersom den också har långt uppehåll just nu. Men kan jag spara de där 70 sidorna ens till imorgon? Vi får väl se om jag lyckas hålla mig från att sträckläsa slutet ikväll!

8 november 2010

Ideellt arbete

Har funderat en del kring begreppet ideellt arbete. Om arbete är ideellt så förutsätts det att man gör det gratis, av egen vilja och för en god sak. En del roar sig till och med med att beräkna värdet av det ideella arbetet ur ett samhällsperspektiv. Som om det kunde omvandlas till annat, betalt, arbete? Om man inte får betalt, är det då ens att betrakta som arbete? Visst, man utför en uppgift, men det är ju med största sannolikhet en uppgift som inte skulle bli utförd om den inte gjordes just ideellt.

Jag förstår så klart att det ändå, ur nåt slags akademiskt perspektiv, kan vara intressant att räkna ut värdet av det här, och omfattningen också för den delen. Men det som folk gör på sin fritid, för att de tycker det är roligt, är inte det allra största värdet den behållning och den mening de får i sitt eget liv av att vara delaktiga i något större?  Att göra nytta, ha roligt och samtidigt få känna sig lite god som hjälper till utan att ta betalt?

Att jag började fundera över det här kom sig av att jag utförde just ideellt arbete själv för ungefär en vecka sedan sedan. Från halv åtta på morgonen till halv åtta på kvällen (en söndag) så kontrollerade jag vaccinationsintyg för hästar, tog betalt för starter där det inte hade gjorts tidigare, svarade på frågor från andra funktionärer, tävlande, föräldrar och publik, delade ut hederspriser, gav tillbaka upphittade prylar och gjorde mitt bästa för att hjälpa de flesta med det mesta. Jag satt alltså i sekretariatet på en hopptävling som min ridklubb arrangerade. Och 99% av tiden så var det roligt. De tävlande var trevliga, funktionärerna glada och hjälpsamma och funktionärsmaten var dessutom tokgod. Och jag lärde mig massa nytt och träffade nya personer som jag lärde känna. Och några personer som jag kände lite grand sedan tidigare lärde jag känna bättre och på ett annat sätt. Och jag kan inte säga annat än att det berikade min dag och mitt liv. Sedan att jag var trött som en liten gnu på kvällen och inte alls orkade laga någon älggryta, det är en annan sak. För det var värt det. Jag gjorde något roligt och bra och hjälpte andra på kuppen.

24 oktober 2010

Smörgåstårta

Igår hade vi födelsedagsfest för J. Eftersom han gillar smörgåstårta, och jag kände mig extra huslig, så bestämde jag mig för att göra den själv. Så idag byter bloggen skepnad och blir husmorsblogg! Det var faktiskt lättare än vad man kan tro och så här fint blev det!

Recept
2 paket formfranska (skär bort kanterna på brödet och pussla ihop till ett lager, resterande lager läggs sedan lite omlott)

Fyllningsbas (hade nog egentligen  behövt lite mer..)
1 liter Turkisk yoghurt
250 gram majonnäs

Första lagret:
ca 1/4 av fyllningsbasen
500 gram hackade räkor

Andra lagret
ca 1/4 av fyllningsbas
1 knippe hackad dill
3 burkar tonfisk i vatten
salt, peppar

Dekoration
Lägg ut resten av fyllningsbasen över och på sidorna,  låt stå över natten, invirad i plastfolie i kylen

Dekorera sedan med t ex
10 hårdkokta ägg (tack kära mamma för att jag äger en äggskivare...)
Cocktailtomater
1 gurka
Citron
Dill
700 gram räkor
2 burkar stenbitsrom, röd och svart
100-200 gram vindruvor

J hävdar att han ville haft oliver på. Jag är skeptisk... tror inte det varit så gott men vem vet, nästa gång så kanske det blir oliver med :)

16 oktober 2010

Slumpen är ingen tillfällighet

De senaste dagarna har ett par saker hänt som fick mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan. Boken heter "Slumpen är ingen tillfällighet" och är skriven av Jan Cederquist. Boken handlar om "synkronicitet", meningsfull slump. Det var ett tag sen jag läste den, men bokens mening är i alla fall att det man behöver kommer dyka upp i ens väg om man bara är öppen för det. Det låter ju ganska flummigt och ovetenskapligt och närmast religiöst men jag tycker det är en rolig bok, och en rolig tanke att leka med. Och det blir ju ännu roligare när det händer saker som faktiskt verkar bekräfta att det finns meningsfulla slumphändelser.

Det första som hände var att jag beklagade mig på Facebook över att mina ridstövlar håller på att falla sönder helt och hållet. Och då kommenterar min f d ridlärare och säger att hon har ett par helt oanvända som hon gärna vill bli av med eftersom hon tycker det är synd att de inte kommer till användning, stl 39 med extra vida skaft. Jag har i vanliga fall 38 med extra vida skaft men tänker att inför vintern är det bra med lite extra utrymme i foten så jag får in mina värmesulor, värt att testa helt enkelt. Det visar sig att hon numera pluggar ganska nära mitt jobb så vi stämmer träff, jag provar stövlarna och dom passar! Jag har ännu inte provridit med dom men jag tror det kommer gå bra. Dessutom fick jag dom till ett sjukt bra pris.

Samma eftermiddag ringer en kompis från Småland och berättar att hon vill köpa en TV-bänk på Blocket från en person i Trollhättan. Jag blir ju lite nervös att hon ska fråga om jag kan köra till Trollhättan och hämta tv-bänken men nej, det är mer komplicerat än så, men samtidigt enklare. Häng med nu! De som säljer TV-bänken ska till Göteborg för att köpa en ny TV-bänk. De kan tänka sig att köra den ända hem till mig. Hmm, jobbigt att ha en TV-bänk extra stående i lägenheten tänker jag ju direkt. Kompisens man ska dock jobba i Göteborg så det rör sig bara om några veckor. Men det sjukaste av allt är att jag sedan kommer på att mina föräldrar, som bor 8 km från min smålandskompis, kommer hit på söndag. Med ett släp. De ska nämligen komma hit med ett bord och fåtöljer (arvegods) till  mig och J. Och sedan köra med släpet helt tomt hela vägen hem. En väg där de för övrigt passerar precis förbi min kompis hus.

Så nu står ett par helt oanvända stövlar i min hall, samt en jädrigt gedigen TV-bänk i ek och upptar plats tills imorgon. J hotar att vi ska behålla TV-bänken för han tycker den är snyggare än den vi har. Och det blir ju nästan lite svårt att inte tro på att det på något sätt var meningen att jag skulle få tag på de där stövlarna, och kompisen den där TV-bänken. Sen kan man ju alltid hävda att det alls inte är någon slump, det är så här verkligheten ser ut numera när vi utnyttjar våra sociala nätverk till max. Fast det är en mycket tråkigare och veteskapligare förklaring.

11 oktober 2010

Dagens adbuster

Det bor åtminstone en person i samma område som mig som inte är helt förtjust i Göteborgs kollektivtrafik. Undrar om det är samma som gjorde om skyltar för nåt åt sen? Vardagsspänning :)

9 oktober 2010

Kvällspromenad

Caiser och skataHärlig äppelträdgård


Övergiven grusplan, numera hundrastgård


Hund i rörelse


Blomster


En skylt med aningens svårtytt budskap


Hösthus

1 oktober 2010

Oh the joy of kollektivtrafik

Det senaste dygnet har gett mig en del närgångna inblickar i andra människors liv. Det började igår på en överfull spårvagn på väg hem. Folk står överallt, även framför biljettautomaterna. Vagnen stannar vid Botaniska, fler människor ska in. En ung kvinna står lutad mot biljettautomaten. Något äldre kvinna säger försiktigt "Ursäkta", håller fram sitt spårvagnskort och försöker komma åt att visa det för automaten. Till svar får hon ett högljutt
"Måste du höja rösten så där mot mig, det är så respektlöst".

Kvinnan ser helt perplex ut, och flera andra i vagnen vänder sig om och tittar på den unga kvinnan. Som inte märker nånting eftersom hon vid det här laget är fullt upptagen med att gräla med någon som befinner sig i andra ändan av det samtal hon har pågående i sin bluetooth. Den perplexa kvinnan inser det fruktlösa i att försöka komma fram till automaten, eller att för den delen få kontakt med den unga kvinnan, och ställer sig istället så långt därifrån som trängseln tillåter. Allt medan grälet fortsätter.

Vi andra på vagnen får snart helt ofrivilligt reda på att personen som pratar för högt ofta brukar göra det, att den unga kvinnan verkligen inte uppskattar detta, att personen hon pratar med dessutom gissar vilka tider hon ska vara borta utan att säga detta på ett ödmjukt sätt och att det retar henne. Allt sagt med rejält högt tonfall, en ironi som tycks gå den unga kvinnan helt förbi. Grälet fortgår, det börjar bli dags för mig att hoppa av och jag går så långt ifrån kvinnan jag bara kan för att slippa höra hennes vid det här laget extremt högljudda gräl med vad som rimligen är hennes sambo. Till slut står jag längst fram i vagnen, hon är längst bak. Jag hör henne fortfarande beklaga sig över den högljudda otrevliga tonen.

Jag går av vagnen och är mycket lycklig över att jag inte är kvinnans sambo och att jag har förstånd att inte gräla med min sambo om ljudnivån på våra samtal.

Idag så fortsatte mina ofrivilliga upptäckter i den aggressiva mänsklighetens natur. På en väldigt morgontyst spårvagn där alla läser eller pluggar eller lyssnar på musik och vill liksom bara starta dagen i lugn och ro så ringer en mobil. En amerikanskt tjock man svarar och säger direkt
"Nej, det är min lediga dag".
Denna fras upprepas ett 5-tal gånger med mer och mer aggressivitet i rösten, dock fortfarande väldigt kallt och kontrollerat. Till slut verkar han bestämma sig för att budskapet inte går in och säger istället:
"Vill du att jag går till facket med det här? Eller arbetsdomstolen?"
Vid det här laget lyssnar alla, förutom de som har sin musik på väldigt hög volym. Mannens kroppshydda blir som en förstärkare, hans ilska höjer också hans tonfall och det är omöjligt att undgå fortsättningen.
"Jag har 400 timmar övertid den här månaden redan. Det är inte lagligt för mig att jobba över mer"
Personen på andra sidan säger nåt och lite för snabbt kommer svaret
"Ja OK 160 då men det är ändå för mycket"
Paus
"Du kan inte säga till mig vad jag ska göra. Du är inte min chef, det är faktiskt tvärtom att det är jag som är din chef."
Paus
"Du är inte intelligent nog att vara min chef"
Här håller jag på att trilla av spårvagnssätet av förvåning, den högdragenhet med vilken repliken uttalas spär dessutom på min förvåning ytterligare. Konversationen fortsätter:
"Du är bara en praktikant och du är inte min chef. Jag ska se till att du kommer tillbaka dit du kommer ifrån, du kan INTE beordra mig vad jag ska göra."
"Nej, du har inte kraft nog att säga till mig vad jag ska göra".
Och så där fortsätter det en stund tills den tjocka mannen får nog och säger
"Den här konversationen är över" och lägger på luren. Varpå han vänder sig till kvinnan bredvid sig:
"Han tror han kan bestämma över mig bara för att någon har sagt till honom att han är min chef. Det är han ju inte. Men jag är för snäll, han har fått för sig att han kan köra med mig."
Och återigen håller jag på att trilla av spårvagnssätet. Snäll är inte det epitet jag hade gett den här högdragna översittartypen med svårartade mindervärdeskomplex och samarbetssvårigheter.

Så efter dessa små utflykter in i andra människors vardag är jag inte bara glad över min sambo utan också lite extra glad över mitt jobb och mina kollegor.

25 september 2010

Frölunda


Här ska det bli radhus. Förut var det en grusplan där kids spelade fotboll.


Belysningen är inte alltid den bästa på kvällstid



Bostdsrättsägares bilar parkerade innanför galler med taggtråd högst upp. Grinden in till parkeringen är alltid öppen.

18 september 2010

Bitter och tvehågsen

Imorgon är det valdag. Igår kväll när jag gick och la mig hade jag bestämt mig. Jag visste vad jag skulle rösta på. Idag vet jag inte längre. Och det är samma problematik som jag har brottats med de senaste månaderna som får mig att fortsätta vela.

För det första, jag blir spyfärdig på att politikerna bara vill prata med oss medborgare vart fjärde år. Jag blir spyfärdig på att "valrörelsen" dras igång i augusti efter semestrarna med knappa 2 månader kvar till valet. Vad tror dom om oss? Att vi skiter i politiken resten av de 4 åren? Att vi går i 3 år och 10 månader och inte tänker på att politik och politiker finns? Politikerförakt är inte längre mitt mellannamn, det är mitt förnamn. Har därför övervägt att rösta blankt, men på grund av mitt ännu större förakt för SD så kommer jag inte rösta blankt, jag kommer rösta.

För det andra, blockpolitiken. Det finns 2 partier jag vet att jag aldrig kommer rösta på så länge de tycker som de gör idag. Det är moderaterna och socialdemokraterna. Av helt olika skäl, men ingen av dom har politiska idéer som tilltalar mig. I och med att partierna blockat ihop sig i alliansen och i det röd-gröna samarbetet så finns det ju i praktiken inget alternativ kvar för mig av de partier som sitter i riksdagen idag. En röst på C, FP eller KD är ju en stödröst på moderaterna. En röst på V eller MP är en stödröst för socialdemokraterna.

Återstår alltså att försöka hitta ett alternativ utanför riksdagen. De 3 största får väl ändå anses vara SD, Piratpartiet och FI. SD finns verkligen inte på kartan, jag avskyr dom och allt de står för (och även allt det som de försöker få oss att tro att de inte längre står för, men som alla ändå vet att de står för, det som kommer vara anledningen att de kommer in i riksdagen, att folk i det här landet är smygrasister och därför älskar ett smygrasistparti).

Både Pirat och FI känns egentligen som partier som jag hade kunnat rösta på, om det nu inte var för sagda SD. För jag tror inte att varken piraterna eller FI kommer att få tillräckligt många röster för att komma in i riksdagen och då spelar jag ju SD i händerna genom att kasta bort min röst på något som inte kommer räknas. Jag hade lika gärna kunnat rösta blankt. Och det vet jag ju att jag inte vill på grund av SD.

Tillbaka alltså till att trots allt rösta på något parti som befinner sig i riksdagen idag, och jag vill ju inte stödja M eller S... GAAAAAAAAAAAAH!

I slutändan så vet jag ändå vad jag kommer rösta på, trots deras samarbetspartners. Men det kommer vara med sorg i hjärtat som jag avlägger min röst i år. Partiet som får min röst är värd bättre än så.


14 september 2010

Rösta - men på vad?

Har varit oerhört velig i år med vad jag ska rösta på. Ja, jag vet, det är bara 5 dagar kvar men jag har fortfarande inte bestämt mig. Blank-röst har varit ett av 5 möjliga alternativ för mig. Den här lilla filmen fick mig i alla fall att stryka det alternativet och dessutom att ha lite mindre ångest över vad jag ska rösta på.

13 september 2010

Mina gröna fingrar

Trots att det får mig att känna mig som en tant så är det inte utan att jag är lite stolt. 4 av 5 orkidéer blommar om!

12 september 2010

En gammal favorit säger förlåt?

Vissa musikfavoriter finns liksom alltid där och växer i takt med ens egen musiksmak och man avgudar allt dom gör. Andra växer man ifrån eftersom de inte rör sig alls, andra växer men åt ett håll som får en att tvivla på vad man någonsin såg hos det där bandet... Kent har varit ett sådant band för mig där jag inte längre förstår varför jag gillade dom.

Kent fick mig att bredda min musiksmak när jag var som mest insnöad på hårdrock och punk. Och det var live på Hultsfredsfestivalen (96?) tillsammans med min popnörd-kompis Marie som jag först upptäckte Kents magi. Antagligen följde jag bara med som sällskap eftersom Marie hade gått med mig på varenda band jag ville se. Ett allvarligt band iklädda kostymer äntrade scenen och vi i publiken fick inte ett smil på hela spelningen. Jag tror det var låten "Ingenting någonsin" som definitivt fick mig över från skeptiker till fan-sidan. Sen följde några år när jag dyrkade varenda textrad som Jocke Berg någonsin åstadkommit.

Med skivor som "Hagnesta Hill", "Du och jag döden" och spiken i kistan - "Tillbaka till samtiden" - så trodde jag att mina dagar som fan till Kent var över. Det hjälpte inte att "Vapen och ammunition" är en GRYM skiva eller att de fortfarande sålde som smör i solsken. För mig var deras musik inte längre angelägen, utan någonting jag inte kunde relatera till. Det har gått så långt att jag har önskat att de hade lagt av efter spelningen på Stockholms stadion där alla skulle komma klädda i vitt. Det hade varit en värdig begravning för ett band som numera verkar gå på tomgång. Jag har inte velat kännas vid min forna kärlek till bandet.

Tills för några dagar sen. "Skisser för sommaren" strömmade ur min bilradio. För första gången på 8 år så betyder något för mig igen när Jocke Berg sjunger. Allt är inte förlåtet (det ser resten av senaste skivan till), men det finns i alla fall ett litet hopp om att Kent kanske kan bli ett bra band igen.

5 september 2010

Livets stora stunder

De senaste veckorna har kyrkobesöken varit frekventa. Första omgången var det för att mitt lilla brorsbarn M skulle döpas. Och andra gången för att min kusin gifte sig. Det är härligt att få se släkten samlas av glada orsaker och roligt att få se alla från sin gladaste och vackraste sida.



31 augusti 2010

Folsom Prison Blues

I helgen spenderade jag större delen av söndagsförmiddagen med att läsa Voltan, en blogg skriven av "Storebror" som just nu avtjänar ett fängelsestraff för narkotikasmuggling i ett svenskt fängelse. "Storebror", "Lillasyster", och "Föräldrarna" har under drygt ett år skrivit om livet och utanför fängelset för "Storebror" och hans familj.

"Storebror" är ingen jag känner men jag tror mig veta att vi har en gemensam bekant. Det spelar egentligen ingen roll alls att jag inte känner honom, det här är inte en sådan blogg som man läser bara för att man vet vem avsändaren är. Det är en blogg som är samhällskritisk, viktig och verklig. Jag vill gråta, skratta, skrika när jag läser den och jag känner mig djupt berörd av "Storebrors" berättelse och levnadsöde. Läs den om du har några timmar att fördriva!

13 augusti 2010

Gamla gubbar rockar 2

Inte utan att man undrar vad han har i sina ådror Iggy. Jag pendlar mellan att ändå beundra gubben och att vilja ge karln en tröja så han kan skyla sig.
Published with Blogger-droid v1.5.1

Snyggast


Sångaren i The national har nog kvällens snyggaste sångröst. Påminner mig om Nick Cave, Johnny Cash och kanske nåt syntigt. Konstigt ja, bra jajjemän!
Published with Blogger-droid v1.5.1

Sveriges Metallica

Soundtrack of our lives tillsammans med Göteborgs symfoniker. Det är grymt och jag får rysningar. Ebbot har finkaftanen på.
Published with Blogger-droid v1.5.1

Beach house med coolaste sångerskan


>Har inte hört så kool kvinna på länge. Grym musik som ger mersmak.

Gamla gubbar rockar

Paul Weller rockar i efterlängtat solsken. Tur det kommer fler gamla gubbar senare :)
Published with Blogger-droid v1.5.1

jens lekman soundcheckar

Än så länge är det ruggigt lugnt på way out west. Hoppas det hinner komma lite mer folk tills Jens spelning drar igång!
Published with Blogger-droid v1.5.1

4 augusti 2010

Skördetid

Idag är jag och sambon en sväng på Hamna, Tjörn. Vinbär, krusbär och hallon behöver plockas av men vi nöjer oss med krusbären... Jag har gått en tur i skogen för att leta kantareller. Hittar inte det braiga stället! Vågar inte leta för mycket heller, det är lätt att gå vilse. För en inlandsbo som mig är det förvirrande med klippor o skog om vartannat :) Bäst att hålla sig vid huset :)

Published with Blogger-droid v1.4.9

2 augusti 2010

Inception - eller varför det inte alltid är bra med hypade filmer

Just hemkommen från Inception, en film jag sett fram emot mycket. Eftersom jag vet att jag ofta blir besviken på filmer om mina förväntningar är för höga försökte jag behärska mig och tänka att den nog inte är så bra, men ett snittbetyg på 9,2 på IMDB och därmed en tredjeplats bland alla filmer någonsin gjorde sitt till för att boosta mina förväntningar långt över det normala.

Kortfattat handlar filmen om en man, Leonardi Di Caprios rollkaratär, som kan infiltrera andras drömmar och stjäla hemligheter från dem. Han har dock egna mörka hemligheter som ställer till det för honom. I filmen vill han göra en sista stöt för att lösa sina privata problem. Till detta samlar han ihop ett team som ska hjälpa honom med det svåraste uppdrag han någonsin fått, att plantera en idé istället för att stjäla information.

Idémässigt hämtar filmen mycket från Matrix, Vanilla Sky och Minority Report. Eftersom jag hade en ganska stor fixering vid just Matrix och har sett den filmen lite för många gånger blir vissa likheter för uppenbart snodda för mig. Framförallt själva kärnfrågan, om vad som är dröm och vad som är verklighet, är den samma i båda filmerna och det stör mig lite grand.

Jag såg ganska nyligen Leonardo Di Caprio i Shutter Island. Mycket av hans rollkaraktär från Shutter Island känner man igen i Inception. Grubblande man med mörka hemligheter. Dessutom är det något med Leonardo själv som stör mig. Jag tycker inte om honom som skådis helt enkelt och har inte gjort det sedan Gilbert Grape.

Det är nog mitt grundproblem med filmen, jag får ingen positiv känsla för karaktärerna, framförallt inte för Di Caprios karaktär. Inte heller gillar jag hans fru eller den kvinnliga huvudrollen Adriane, spelad av Ellen Page. Det finns ingen karaktär att identifiera sig med eller liksom heja på. Tom Hardys karaktär är visserligen rar och jag gillar honom som trulig förfalskare men en komisk biroll räcker ju inte för att bära en hel film.

Den enda som jag verkligen känner för är Cillian Murphy som spelar en döende affärsmans son. Antagligen är det väl för att jag gillade hans karaktär i 28 dagar senare lite för mycket så det spiller över på den här filmen.

Allt som allt är det ändå en intelligent actionrulle som egentligen borde vara min påse chips. Snygga effekter är det, så snygga att man inte ens tänker på dom som effekter utan snarare som just drömmar. Kanske är det en del av problemet också, att effekterna är så snygga att filmmakarna inte vågat klippa tillräckligt mycket så filmen blir nästan lite för lång, lite för mycket chips helt enkelt. 100 gram är ju gott men efter så där 300 vill man ju mest av allt stoppa fingrarna i halsen och ångrar att man ätit så mycket chips.

Slutet... slutet ger faktiskt en extra dimension som gör att jag gick därifrån funderandes över vad jag egentligen sett och att jag till slut ändå köpte hela filmen på ett annat sätt än vad jag kanske gjort annars. Så se den vet ja om du får chansen att se den på bio med bra bild och ljud.

30 juli 2010

Kompis


Jag och sambon har haft hund i drygt ett år nu. Idag var det morgonpromenad i hällande regn och jag gick där i Ruddalens skog och funderade kring hur saker kan ändra sig. Jag var för dagen iklädd fullt regnställ och gummistövlar som har gått från att vara något som plockades fram i nödfall till att vara en ganska vanlig mundering för mig. Promenaden gick på en stig som jag inte ens visste fanns för ett år sedan men som numera är en av mina favoritstigar.

Det är ju ett stort ansvar och en stor glädje att få ha en hundkompis boende hos sig. Glädjen som hunden visar när man varit borta en stund och kommer hem, eller när man föreslår en promenad, eller när man tramsar runt och leker är så genuin och äkta att jag kan inte låta bli att bli smittad av den glädjen.

Samtidigt så är det ju du, eller i vårt fall jag och sambon, som är ansvariga för den här varelsens liv. Det är vi som måste se till att han får mat, vatten, motion, stimulans och omvårdnad. Vi ska trimma hans päls, klippa hans klor, undersöka så att han mår bra, se till att han får besöka veterinär om han inte mår bra, se till att han inte får fästingar, ta bort dom om han får några ändå, samt vara hundens förstånd och inte utsätta honom för farliga situationer. Dessutom finns ju absolut hundägaransvar, det är vi som är ansvariga för ALLT som hunden gör, oavsett situation.

Jag undrar ibland om andra människor tänker så mycket på detta med hundar och det ansvar de har för dom. Jag tror inte de är särskilt medvetna om det. Både jag och sambon har haft äldre släktingar som haft övergödda taxar som aldrig motionerades. Och man tyckte det var normalt och helt OK, det var ingen som sa till min mormor och morfar att Rufus faktiskt inte var väl omhändertagen utan man sa bara "oj vilken tjock liten hund" och så var det med det. Jag blir lite ledsen i hjärtat av att tänka på den där tjocka gamla taxen som bara fick gå mycket korta promenader och sedan göddes med allehanda kakor och mat hela dagarna. Samtidigt känns det bra att det finns en mycket större kunskap bland, åtminstone yngre, hundägare numera. Så ibland var det alls inte bättre förr :)


Så här gott kan man ha det när man sover...

29 juli 2010

Koolaste djuret

Kan inte hjälpa det, jag är ju egentligen en häst- och hundmänniska men det är nåt visst med kossor. De tittar så klokt och nyfiket på en, de verkar ta det mesta med ro, de tuggar sin mat utan stress. Man kan helt enkelt inte vara stressad runt kor, de sprider lugn.

22 juli 2010

Tallhöjdens värdshus

Jag och mina två älskade högskolekompisar S och E har sovit en natt på Tallhöjdens värdshus utanför Halmstad. Mysigt ställe som ligger bland tallarna längs en väg.

Igår gick vi en lång och svettig promenad för att titta på Danska fall, ett vattenfall. Längs stigen fanns smultron, blåbär, böljande hagar med kor och ibland gick vi i en härlig bokskog. Härlig promenad med mycket prat så klart :)

När vi kom tillbaka svalkade vi oss i poolen i väntan på middagen. En mycket god sådan, förrätten bestod av rökt gös med ostpaj och löjrom. Såg underbart ut och var lika gott som det såg ut.

Idag regnar det tyvärr men vi ska ändå checka ut om några timmar så det gör inte mig så mycket. Har haft härlig kväll med mycket skratt, och det var ju det som var meningen.

Published with Blogger-droid v1.4.8

20 juli 2010

Bondkakor, kalops och blåbär

Idag har jag haft en riktig husmorsdag. Bakade bondkakor med blandat resultat, lite för stora mandelbitar och ena plåten lite väl mörk för min smak. Men som min älskade mormor brukade säga, blir det inte bra får vi äta upp dom. Synd att jag aldrig tänkte på att fråga henne vad man skulle göra om det nån gång blev bra kakor.

Till middag blev det sedan premiär på en maträtt för mig, kalops! Visst har jag gjort grytor förut men måste nog erkänna att det här var grymt gott, speciellt med pressgurka till :)

Dagen avrundas med att svärfar ringde o frågade om han fick komma över med lite blåbär. Klart han fick och om lite är 2 liter så väntar jag glatt på den dag han kommer med mycket blåbär! Nu är dom rensade i frysen och jag är lätt blåtonad om fingrarna. Mycket nöjd med min andra semesterdag!

Published with Blogger-droid v1.4.8

19 juli 2010

Finaste skorna


måste bara visa er dom här träskorna, förlåt cloggsen, som jag köpte för några veckor sen. det enda dåliga med dom är att jag tycker dom är så fina så jag vågar knappt använda dom :)

Published with Blogger-droid v1.4.8

Pilane


Igår var vi på utflykt! Härligt sätt att inleda semestern på tyckte jag. Jag, sambon, hunden, min kompis H och hennes trevliga kille F lyckades på nåt sätt få plats i lilla blå. Målet för utflykten var Pilane gravfält på Tjörn. Det är förutom ett ca 1500-2000 år gammalt gravfält en konstutställning med skulpturer. Det var väldigt fint, vi vandrade runt i fårhagen där skulpturerna är, hade lite picknick och försökte förstå konsten. Kommentarer fälldes i stil med "man förstår ju varför konst och konstigt är nästan samma ord", och "man får liksom tro vad man vill, det är det som är meningen med konst".

Min favorit var tre arga/ledsna/läskiga flickor av en brittisk konstnär som heter Laura Ford. För mig kändes dom väldigt goth/skräckaktiga, ungefär som att dom skulle kunnat vara med i en film av Tim Burton. H:s favorit var som ni ser de isländska statyerna i aluminium :)

Hundens favorit var faktiskt inte dinosauriebenen på bilden ovan utan självklart de levande fåren (och deras restprodukter).