Magiskt, effektfullt och bättre än boken (!)

Så har den då äntligen tagit slut - filmserien om Harry Potter. Igår såg jag del 8, Harry Potter and the Deathly hallows: Part 2. Och jag tyckte det var riktigt bra.

De flesta av skådisarna grymma, framförallt tycker jag att Daniel Radcliff och Emma Watson som spelar Harry och Harmoine verkligen har vuxit in i sina roller och jag kan inte vänta tills jag får se dem i andra roller. Dessutom är ju ensemblen med äldre skådisar grym. Tre av mina absoluta favoritskådisar, Alan Rickman, Gary Oldman och Helena Bonhamn Carter är ju med.Och Alan Rickman. Finns det någon mer perfekt person att spela den karaktären? Jag älskar att man aldrig riktigt vet, är han ond, är han god?

Det hade nog i ärlighetens namn krävts en riktigt dålig film för att jag inte skulle ha gillat den. Jag älskar ju hela den här världen med drakar,  handväskor som rymmer hur mycket som helst på insidan och så allt det uppmixade med det extremt brittiska och vardagliga. Jag älskar att Neville, efter att ha sprängt en bro och nästan dött, säger helt torrt "That went well". Jag älskar att Minerva, efter att ha väckt stenstatyer och bett dem skydda Hogwarts barnsligt fnittrande säger "I always wanted to use that spell".

Bild från http://holymotherofhnng.tumblr.com/post/6838252895/that-went-well

 Manuset är bra och syr ihop storyn bättre än vad JK Rowling själv gör i boken. Det är action och coola effekter där det ska vara det, och det är grymt skådespeleri och drama där det ska vara det. Den enda riktigt tråkiga grejen är, precis som i boken, prologen. Storyn är ju slut, men varken filmmakarna eller JK kunde hålla sig utan slänger in en "19-år senare" för att verkligen tala om hur allting gick. Det är i stort sett det enda som drar ner betyget och upplevelsen av filmen för min del.

GP:s sur-Mats Johnson ger filmen 3 av 5
DN ger den 4 av 5 och menar att man inte ens behöver ha sett de andra filmerna eller läst alla böckerna för att ha behållning av filmen
Jag ger den 7 av 10 på IMDB
Såg också IMDB har gjort en specialsida om Harry Potter filmerna. Kanske något de hållt på med ett tag för nyare filmer? Snyggt var det i alla fall!

För den som inte vill säga hej då till Harry riktigt än så kommer ju Pottermore snart- JK Rowlings webbplats för en "unik läsupplevelse online" där delar av berättelsen bestäms av läsaren. Det kan bli hur dåligt som helst - jag associerar till de där böckerna som fanns i min barndom där  man fick själv välja vad karaktären skulle göra och beroende på vad man valde skulle man bläddra till olika sidor i boken. Men  nåt slags hopp har jag som gör att jag ändå är tillräckligt nyfiken för att vilja testa det. Det kanske blir bra på riktigt?

Pastafarianen från Österrike slår ett slag för.. durkslaget

Det flygande spaghettimonstret

Detta är humor. Dessutom med en politisk tvist. Snacka om att sätta fingret på religionens särställning i vår "sekulariserade" värld.

Durkslag på huvudet godkänns av religiösa skäl
Bär durkslag - av religiösa skäl


Varför har då denne österrikare valt att ha durkslag på huvudet? Jo han är pastafarian, och är med i The church of the flying spaghetti monster.

Tänk att jag lyckades få till ett blogginlägg där
det är befogat (öööh...) att lägga in en bild på herr Depp :)

Läs mer om FST - Flying Spaghetti Monster.

Framförallt gillar jag deras teori att pirater, alltså de med trekantig hatt som plundrar skepp, inte de som sitter i EU-parlamentet, piraterna är de ursprungliga pastafarianerna och piraternas minskande antal är orsaken bakom den globala uppvärmningen.

Äntligen finns det ett alternativ till Facebook

Äntligen finns det... Google+!! Alternativet till Facebook! Jättefin videochatt, härlig lätthanterlig indelning av ens vänner i kretsar, man kan följa någon utan att den följer dig. Det är som en härlig mix av Skype,  twitter och facebook och så integrerat med andra google-funktioner som gmail och Picasa så klart. Är jag Google-frälst? Ja nästan löjligt mycket. Är det bra? Ja, så länge reklam och farmville lyser med sin frånvaro och googles sedvanliga enkelhetsprinciper får råda kommer jag vara nöjd användare i alla fall!
Och sen så älskar jag ju att ha rätt också.. i april postade jag ju det här inlägget:
Istället för Facebook

Äppelträdgården - ett exempel på bostadsmarknad med kalla fötter

Jag vet inte varför men jag finner någon slags humor i att dessa nybyggda hus ligger i ett område döpt till Äppelträdgården. Att radhusen kostar ca 4 miljoner är däremot inte humor. Men det är väl fler än jag som tycker det är lite väl dyrt i ett område där lägenheterna kostar ca 1 miljon för en tvåa och 1,5 miljon för en fyra med samma kvadratmeteryta som radhusen. Trots mycket marknadsföring, annonser har synts i GP:s bostadsbilaga under mer än ett år nu, så är ett av de fem radhusen ännu osålt. Och omgång 2 i projektet är omgjorda till hyresrätter (alla verkar uthyrda) och den planerade byggnationen av fler hus verkar ha avstannat. Det kan ju i och för sig bero på att det är sommar men många andra byggen och reparationer i Frölunda fortgår trots semestrar. Undrar hur det känns att vara en av de fyra som har köpt ett radhus för 4 miljoner. Och att nu ha utsikt över en gammal halvt igenvuxen asfaltsplan istället för en äppelträdgård. Jag hoppas för deras skull att de fixar till det för dem.

Tidningarna skriver nu en hel del om att bostadsmarknaden svängt. Jag vill i och för sig minnas att det priserna ofta går ner under sommaren, eftersom ingen orkar med ett husköp just då utan hellre vill ligga på stranden och slappa.

Historiskt stort utbud på bomarknaden

Hushållen tror allt mer på lägre bopriser

Varannan mäklare tror på fallande småhuspriser under sommaren

Bygg din egen konst eller varför inte en datorstyrd plasmaskärare?

Det här inlägget hade inte kommit till om inte Drama Online postat den översta filmen för några dagar sen. Tack!

Vissa människor kan liksom inte låta bli att plocka isär, skruva ihop och göra själv. Jag känner en av dessa människor, man skulle kanske kunna kalla honom Kalmars svar på Mythbusters. Han såg ett konstverk, "The round wave" av Reuben Margolins, och han kunde liksom inte låta bli att bygga sin egen.


Han har också, tillsammans med en kompis, byggt en egen CNC Plasma Cutter, en datorstyrd maskin som kan skära i metall.



Sen har han byggt en Jakobs stege till ett Sience Center, ni vet en sån där man ser i filmer så fort det ska vara som en ond vetenskapsman och man ska vara i hans onda labb och det ska blixtra lite i bakgrunden. Då är det en sån här man ser. Som han har gjort. Observera den gigantiska modellen av en Wunderbaum som hänger i taket i hans verkstad. Skulle inte förvåna mig alls om han gjort den själv. Antagligen med nån annan datorstyrd maskin...



Jag som brukar vara så stolt över att jag faktiskt kunde byta fläktremmen själv på min första bil är grymt impad. Och en smula avundsjuk på hans begåvning!

Kantarellplockning - de 7 bästa ledorden för stadsnära svamplycka

När jag flyttade till Göteborg trodde jag mina kantarellplockningsdagar var över, eller att de i alla fall skulle vara kraftigt begränsade till de gånger jag besöker Småland under kantarellsäsongen. Tänk så fel jag hade! Så därför kommer här mina bästa kantarellplockningstips för dig som bor i en stad.

1. Tålamod - ge inte upp om du inte hittar kantareller vid första besöket i din stadsnära skog. De finns antagligen där men eftersom det är så många som rör sig i skogen (jämfört med på landet) kommer du behöva en stor dos tålamod för att hitta dem.
2. Frekvens- du måste gå i din skog ofta så att du lär känna den och därmed får en bättre chans att hitta det gula guldet. Man måste ha tur och komma precis i rättan tid när de syns och ingen annan ännu har hunnit hitta dem.
3. Radar - slå på din radar för gult och mjuka former. Släpp allt vad prestige heter. Tror du något är en kantarell, ja men gå och kolla då! 9 gånger av 10 är det ett björklöv, men den 10:de gången kan det vara en kantarell!
4. Gott minne - slå på din inbyggda GPS när du väl hittar kantareller. Memorera var du är, hur du gick för att komma dit, hur terrängen ser ut runt ikring, försök hitta något som du tycker sticker ut, en konstig sten, ett fult träd eller en knölig trädstam. Du kommer garanterat hitta dit igen och ju fler ställen du har, desto lättare är det ju att hitta kantarellerna. Jag har aldrig använt mig av tekniska hjälpmedel som GPS, men det kan ju vara ett alternativ om du inte vågar lita på att stenåldersmänniskan i dig kommer ihåg åt dig.
5. Noggrannhet - hittar du en kantarell så finns det ofta fler runt den. Det händer ofta att jag hittar ställen som verkar "avplockade" med brutna kantareller men om man sätter sig ner på huk och tittar noga runt hittar man ofta fler, under löv, kottar och pinnar, som den tidigare plockaren har missat!
6. Genvägen - ska inte underskattas! Mitt bästa kantarellställe (som står för ca 1/3 av kantarellerna på bilden nedan) har jag hittat när jag genade genom skogen en väldigt regnig hundpromenad. Den är det bästa stället eftersom det INTE är nära någon stig så därför är det färre som hittar den.
7. Omvägen - Om du nu har ett ställe där du har hittat kantareller förut, ta en omväg förbi det även om det inte är på vägen dit du ska. Man behöver många fler kantarellställen i stan än på landet eftersom det plockas av fler och därför försvinner fortare och kanske är färre eller väldigt små kantareller kvar till dig.

Och så ett litet extra tips om du inte hittar väl i din skog, se till att inte tappar bort dig i kantarellyran utan prioritera att ha koll på var du kom ifrån, vart du är på väg och hur du ska hitta hem igen. Och är du osäker, se till att du har karta och kompass med dig. Eller en modern telefon (med gott om batterier i) som ofta är båda de sakerna.

Lycka till!

Det här är ca 1 liter. Tog ca 1 timmes tid att hitta och plocka, utspritt på
5 olika kantarellställen med lite promenad emellan.

3D för gothare

En vän som känner mig väl, gav mig en riktigt superbra födelsedagspresent i år. Idag hade jag äntligen tid att läsa och titta igenom den. En otroligt fin bok, mina bilder gör den på inga sätt rättvisa! Det är den klassiska Dracula-storyn. I 3D. På papper! En helt underbar liten bok med stora pop-ups i mitten på varje sida, och allt som oftast små pop-ups i sidorna också. Som så mycket andra fina böcker så är den brittisk, utgiven av Walker Books.

 

Lantisar i stan är en trend!

Tydligen är jag en trend! Inte jag personliga då, men lantisar i stan, eller rurbanism

Gröna vågen har flyttat in till stan

Dels känns det ju lite konstigt att jag, om jag nu är så trendig, inte upptäcker artikeln förrän efter 4 månader (å andra sidan tyder det ju på att jag är en lantis... lite sen... fast jag råkar bo i stan).

Dels så känns det ju också lite märkligt att det som jag har brottats med hela mitt vuxna liv, att mina motstridiga drömmar och önskemål i livet skulle vara en trend. Det är ju mitt livsproblem! Hur ska jag både kunna ha häst, hund, katt, veranda med utsikt över bara skog och älgar och samtidigt kunna försörja mig, gå på en och annan konsert med bra musik, se en och annan film på bio och dessutom kunna göra det i ett samhälle där inte alla vet allt om alla?

Vissa dagar saknar jag MTV mer än andra

och nej, jag saknar inte dagens MTV. Jag saknar MTV anno 1992-1995. När M stod för Music. European top 20. American top 20. Headbanger´s ball. 120 minutes. Top 10 at 10. MTV Unplugged. VJ:s! Ray Cokes, Rebecca De Ruvo, Pip Dann, Steve Blame och så klart Vanessa Warwick med sina extensions i rött eller blått i sitt blonda hår (bli inte ledsen om du inte minns henne... man var tvungen att titta på MTV på söndagkväll typ 23.30 och två timmar framåt för att få se Headbanger's ball med henne som programledare).

Att gå hem mitt på dagen och ha MTV som sällskap till lunchen. I köket, med TV:n på i vardagsrummet så man kunde rusa dit om det var nåt bra. Och tänk vilka fantastiska program det kunde varit idag, om de haft kvar konceptet med videor. Musikvideor idag är ju helt grymma!

Som till exempel Florence + The Machine med Cosmic Love. Fantastisk låt. Fantastisk sångröst. Och så ett konstverk till musikvideo på det som är så vackert att det nästan gör ont.

Alla hjältar måste dö

Jag trodde inte det kunde bli värre. Trots schlager-aerobics-låten. Trots Olas faiblesse för musikaler. Trots att Jeppsson ser ut att behöva checka in på rehab när som helst. Trots en avskedsturné som aldrig vill ta slut. Nånstans trodde jag ändå naivt nog att The Ark skulle dö med någon slags värdighet kvar. Men nä, tydligen ska de inte dö värdigt utan nu ska det till och med göras parodi på sig själva.



Eftersom jag är sjukt gammal och kan minnas hur The Ark lät på nittiotalet så är det med sorg i hjärtat jag ser videon ovan. Därför måste jag ju också lägga med ett klipp från Hultsfred 2000, vilket är det äldsta jag hittar med lyssningsbar kvalitet. Det är så här jag vill minnas dem. Inte som ett ABBA på speed som sjunger om pantburkar.

Vara glad för det lilla

Nästa fredag är det dags, då får jag se sista Harry Potter! Är så glad! Dessutom hittade jag just bloggen So Geek Chic och det här fantastiska citatet:

"Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend."
-Stephen King

Dock oklart om det verkligen är King som ligger bakom, citatet florerar vilt på nätet och tillskrivs även  Andrew Futral.

Måste nog titta på trailern en gång till...

En bok värd mödan

Jag brukar inte ha svårt att komma in i skönlitterära böcker. Visserligen har jag blivit mindre ihärdig med åren, när jag var yngre vägrade jag ge upp en bok, jag tvingade mig igenom hela för jag var inte en sån som slutade läsa böcker mitt i. Jag vet alltså  att vissa böcker... det kan ta 50 sidor, 100 sidor, till och med 150 sidor men sen helt plötsligt så vänder det. Man börjar förstå författarens tankevärld, skapelse och idé och man hittar ett flyt i läsningen. Man börjar gilla karaktärerna och till slut är man helt fast. Oftast brukar boken då ta slut och man saknar den gruvligt.

Just en sådan bok är Embassytown av China Miéville. Som ni ser på skicket den är i, kantstött och dan, så har det tagit mig ett tag att komma igenom den. Nedtryckt i för små handväskor, medpackad i ryggsäck till landet, slängd på nattduksbordet, glömd i soffan. Den har varit med om en del trots att det bara är jag som läst den och trots att den kom ut först i maj i år så jag har ju inte haft så lång tid på mig att demolera den.

China, som trots sitt feminint klingande namn är en engelsk man med rakad skalle, klassas av Wikipedia som författare till  "weird fiction". Och det är en rätt bra beskrivning. Jag kan inte på något rättvisande sätt beskriva handlingen i boken, för det tog mig mer än 150 sidor att komma in i den.

Boken utspelar sig i en avlägset belägen koloni där människor försöker samexistera med urinvånarna, "Hosts", De har ett väldigt annorlunda sätt att tala, de talar med två röster samtidigt och gör därför dubbla ljud. För att kunna kommunicera med dem manipulerar människorna i Embassytown fram ambassadörer, klonade tvillingar, som drillas och tränas till att tala samtidigt, men med olika röster och ord. Det är enda sättet man kommit på för att göra sig förstådd av Hosts.

Avice, huvudpersonen i boken, är en hemvändare, en av få, eftersom Embassytown ligger på en väldigt ogästvänlig planet, människorna är t ex beroende av bioteknik som "Hosts" har för att framställa syre till sig själv. Avice har varit en slags navigatör/person som möjliggör resor i rymden till avlägsna kolonier, men har nu vänt hem med sin språkforskande man som är mycket intresserad av att lära sig mer om dessa Hosts och deras helt unika sätt att tala. Naturligtvis går det någonstans galet. Avice har en kärleksaffär med en ambassadör. En ny ambassadör kommer, utskickad från hemplaneten som kolonin hör till, och den nya ambassadören skapar kaos. Krig bryter ut mellan Hosts och människa, och Avice är till slut den enda som har förutsättningarna att skapa fred.

Och det låter ju banalt, men det är det inte, det är bara jag som inte äger förmågan att förklara den här komplexa världen på ett kortfattat sätt. Det är en invecklad story som handlar om kärlek, vänskap, förståelse för andra, teorier om vad som egentligen är ett språk, vad som är en tanke, vad som är frihet, vad man är beredd att offra för något större och bättre.

Så sammanfattningsvis, en irriterande jobbig bok att komma in i, men väl värd besväret!

Mera Metallica och Big 4

Beastess hittade dåliga look-alikes under dagen. Här ses hon med en
något grånad Mustasch-Ralf i bakgrunden.

Det var verkligen en riktigt bra kväll igår!  Bra musik, härligt sällskap, fint väder! Mina betyg för kvällen blir

Anthrax
2 av 5
Känns som att de åldrats allt annat än väl
Megadeth
3 av 5
Trots att Dave Mustaine kanske inte riktigt skulle uppskatta att jag mera skrattar ÅT hans sång så är det ju ändå underhållande och mycket mera röj än Anthrax.

Megadeath hade i alla fall två fans på sittplatsläktaren

Slayer
4 av 5
Riktigt riktigt bra, trots att jag är dåligt inlyssnad på dem.

Metallica
5 av 5
Finns inget annat de kan få. Trots Ulrichs usla trumspel på Sad But True så blir det inte mycket bättre än så här. En hitkavalkad med bara en enda dålig låt, grym publik som är med på allt (utom möjligen låtar från de senaste två skivorna) och dessutom ett väldigt spelglatt band. Perfekt helt enkelt!

Konserten får otroligt bra betyg i olika tidningar också
Aftonbladet ger 5 av 5
Expressen ger 4 av 5
GP gav Metallica 5 av 5

Han ser snäll ut. Men han är rätt farlig faktiskt

GP skriver också att Ullevi slog rekord i försäljning. Det var tydligen mycket hårdrockare på Liseberg under lördagen och 
Lisebergs pressansvarige får frågan om hårdrockarna var skötsamma.

"De ser ofta farliga ut hårdrockarna, men är snälla människor egentligen."

Tänk att det har hänt så lite... 2011 och journalister på GP tror att hårdrockare är farliga?? Hallå! 80-talet ringde och vill ha sina fördomar tillbaka.

Hej! jag är 1 och 90 och tänker ställa mig framför den minsta tjej jag hittar så jag ser bra.

Mitt mycket ohårdrockiga hår

Hela konserten sändes på SVT, nästan tråkigt att man missade det... Men det finns på SVT Play t o m 2 aug...

Mystiska svarta klumpar på scentaket

De mystiska klumparna innehöll svarta bollar. Kändes lite B, framförallt
efter att jag ju sagt efter WTAI att Coldplay var tvungen att kasta ballonger
på publiken för att framstå som mindre tråkiga

Nionde gången gillt

Jag har länge hävdat att den första konserten med Metallica som jag såg, Scandinavium i december 1992, är den bästa och att den upplevelsen aldrig har toppats på de senare 7 konserter jag sett med dem. Men igår kväll, 9:de gången jag ser dem, tror jag att de lyckades. Under de första 45 minuterna var det ren euofori, sen en dipp med tråkig låt och Lars som spelar sönder Sad but true. Men det tog sig igen efter det och blev riktigt bra :-)  Längre beskvning av kvällen på Ullevi kommer senare, nu är det dags att jobba lite!