Gör ni det här varje tisdag?

Seg Sahara Hotnights-publik njuter mer av solen än musiken

En av sångarna frågade publiken igår om vi gör det här varje tisdag, jag tror det var sångaren i Bright Eyes. Han verkade lite impad av Where the action is. En stadsfestival. Mitt i en av Göteborgs finaste parker. Gångavstånd till Linnégatans alla uteserveringar. Gångavstånd till spårvagnar och bussar. Och så klart hade vi årets finaste väder hittills. En helt fantastisk tisdag helt enkelt så det klart man blir impad :)

Jag såg massa bra musik men inget som kanske var helt fantastiskt.

Royal Republic - ett band jag vill se fler gånger!

Roligaste spelningen var i alla fall utan tvekan Royal Republic. Kaxiga som tusan och med all rätta. Att få folk att studsa som galningar kl halv två i strålande sol är inte det lättaste men är man ett "up and coming" band med attityd kan man fixa det. Roligaste musiker måste vara svenska trummisen Jonna i Glasvegas. Så jädrans cool tjej!

Tråkigaste spelnigen: Sahara Hotnights. Ungefär motsatsen till Royal Republic. På väg utför, har haft sina storhetsdagar, trötta, bittra och alla satt och picknickade istället till deras stora frustration.

Coldplay kastar ut ballonger, allt för att framstå som mindre
tråkiga?

Mest publikfriande: The Ark på avskedsturné. Kändes mest som ett aerobicspass med alla hitsen på rad. Sorry men det var bättre på Uråsafestivalen när de hade en "up and coming"-energi och inte en "vi ska säga hej då till alla och vi ääääälskar er"-predikan bakom varje öra. Nåja, det var ju show i alla fall, till skillnad från Sahara :)

GP rapporterade och recenserade det mesta från wtai
Aftonbladet recenserar Coldplay och är inte imponerade
Expressen rapporterade också

Digitala spår av ett liv

Jag nåddes av ett sorgligt besked.
Cancer. 

Vi var inte nära vänner.
Vi hade ingen direkt relation längre.
När vi sågs sa vi hej, gav varandra en kram, frågade hur det var.

En gång i tiden var vi kollegor.
Vi är vänner på Facebook.
Vi är connectade på LinkedIn. 
Jag skriver "är".
Presens.
Nutid.

För det finns ju där fortfarande.
Ligger i en databas och skramlar och ingen kommer uppdatera det eller ändra det.
För den som hade lösenorden finns inte mer.

Rolf-Göran Bengtsson är typ gud

Det är helt galet. Rolf-Göran Bengtsson vann just omhoppningen i Monaco. Hindren är runt 160 cm höga, hästen inte mycket mer i mankhöjd. Han rider så fint och lungt och det går snabbt som fan och han slår större delen av världseliten. Och får 92 000 € för det. Och det är än så länge inte ens en endaste liten notis om det, varken på GP eller Aftonbladet...

Dags att komma ut ur scifi-garderoben

Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar Battlestar Galactica. Det var inte direkt kärlek vid första ögonkastet, jag blev ganska hårt övertalad att börja titta överhuvudtaget. Men efter första avsnittet i miniserien så var jag fast. Det är action, spänning, efter katastrofen-tema, science fiction, robotar med egen vilja och minnen=cyloner som vill döda alla människor, människor vars hemplanet bombats sönder och samman, djupa frågor om vad som egentligen är en individ, vad som är terror, religionskritik, samhällskritik mot USA efter 9/11, och så det sedvanliga kärleks- och konfliktspelet ovanpå det. Min favoritkaraktär är Starbucks (bilden till höger) och jag grät floder när hon dog. Och jag grät nästan ännu mer när hon kom tillbaka igen och jag köpte det, att hon kom tillbaka, utan att tycka att serien blev dålig för det. 

En miniserie på två 90-minutersavsnitt, själva serien i fyra säsonger med 12, 20, 20 och 20 avsnitt i varje, TV-filmerna "Razor" och "The plan", 10 "webisodes", allt har jag sett och gillat det mesta av det, även om vissa avsnitt verkligen varit riktigt dåliga, framförallt webavsnitten.

Däremot har jag fram tills för några veckor sedan undvikit spin-offen "Caprica" eftersom jag hade fått för mig att den skulle vara nån slags juridik/maffiaaktig TV-serie som bara råkar utspelar sig i Battlestar Galactica-universat, före katastrofen. Men så fel jag hade! Den är ju början på allt, man får reda på hur cylonerna (bilden till höger) kom till och varför de hatar människor. Så nu har jag plöjt 18 avsnitt av en ganska kass spinoff, bara för att jag äskar originalserien så mycket. Och jo, det spelade så klart roll att jag var förkyld också, annars hade jag nog aldrig kommit igenom den, i alla fall inte så snabbt :)

Cornelis - sevärt och filmiskt

Stillbildsfoto: Crille Forsberg.
© 2010 Chamdin & Stöhr Film

Ett halvår efter alla andra så har jag äntligen fått tid att se Cornelis - filmen om Cornelis Vreeswjik som Amir Chamdin har regisserat. Har varit hemma och sjuk idag och har inte orkat göra mycket annat än sova och se på TV/film.

Vilken film! Jag älskar den! Har tidigare hört att den ska vara så fragmentarisk och att den försöker berätta för många historier på en gång men jag tror det är det jag gillar. Den berättar om Cornelis barndom, hans musik, hans paranoia, hans missbruk, hans barn, hans kvinnor, hans skulder, hans uppgång och fall.

Stillbildsfoto: Crille Forsberg.
© 2010 Chamdin & Stöhr Film

Det är så snyggt gjort! Kolla bara bilden här till höger. Tidsenliga kläder, bilar, frisyrer, hus, allt sätter snabbt en stämning som gör att man förstår direkt och Amir hinner verkligen berätta mycket genom att faktiskt göra en film och inte filmad teater som svensk film så ofta annars är. Inte helt förvånande för en man som själv är musiker och har gjort musikvideor så utnyttjar han låtarna till att berätta storyn åt honom. Och castingen är helt grym, allt från Pernilla Andersson i en mycket liten som Ann-Louise Hansson till så klart Hans-Erik Dyvik Husby a.k.a Hank von Helvete som Cornelis själv. Det är så snyggt och filmiskt gjort alltihop att jag nästan får lite hopp om svensk filmindustri!

GP gav den en fyra
Aftonbladet gav den en trea
Själv ger jag den 7 av 10 på IMDB

Validering

Validering är inte direkt ett ord jag brukar associera med livsglädje och kärlek, snarare med knastertorra rapporter från Utbildningsdepartementet. Den här 16  minuter långa kortfilmen med TJ Thyne från Bones i huvudrollen lägger dock ny mening i ordet.

Det är en underbar liten kortfilm (16 minuter) som jag hittade i Det enkla livet, en blogg jag verkligen kan rekommendera trots att han dissar småländsk ostkaka. Men det klart, dömer man ostkaka utifrån Frödinges fabriksgjorda, obakta, kladdiga mandelröra med gelatinfeeling och aldrig har ätit en hembakt så kan jag nog förstå honom. Nog om ostkaka. Här är filmen!

15 bra hårdrockslåtar

Hamnade i en mycket rolig och livlig diskussion på Facebook om vad som egentligen är bra hårdrock. Och det är ju svårt som fasen. För det sitter i en känsla man får när man lyssnar och den känslan kan vara att man avskyr det man hör, eller att man älskar det man hör. Eller så kan det helt enkelt vara en avsaknad av känsla, musiken talar inte alls till en.

Så vi ska nu byta spellistor med varandra, 15 låtar med hårdare rock som man gillar. Svårt men en riktigt rolig övning tycker jag! Mitt urvalskriterium blev till slut att jag skulle ta 15 låtar som jag lyssnar på fortfarande eller låtar som jag nyligen har upptäckt (alltså jag fick tänka tillbaka på hur jag skulle gjort på den tiden man gjorde ett blandband, eller en blandcd till en kompis...)


Den är sorterad utifrån något slags "upptäcktsdatum" från min sida så ju längre ner i listan, desto kortare tid är det sedan jag upptäckte/började gilla just den låten. En del har hängt med sjukt länge, annat är desto nyare.

Faith No More – Midlife Crisis
Pantera – Walk
Rage Against The Machine – Killing In The Name
Queens Of The Stone Age – No One Knows
The Hellacopters – By The Grace Of God
Danko Jones – Lovercall
Mustasch – I Hunt Alone 
Disturbed – Stricken
In Flames – Alias
Muse – Uprising
Imperial State Electric – A Holiday From My Vacation
Royal Republic – Full Steam Spacemachine
The Damned Things – Friday Night (Going Down In Flames)
Graveyard – The Siren
System Of A Down – Violent Pornography - Explicit Album Version

Håller du med? Eller gillar du inte alls hårdare rock?

Det kommer bli en fin sommar även om det regnar!

Den här sommaren är ju en höjdare om man gillar vampyrer, häxor, trollkarlar, shapeshifters och varulvar på TV eller film.

Om fem futtiga dagar, den 26 juni, så har True Blood säsong 4 äntligen äntligen premiär! 12 helt nya fräscha avsnitt!




Men det som verkligen ger mig förväntansrysningar av stora mått är att sista Harry Potter-filmen har premiär i juli!



Vad räddar din sommar i år om det regnar?

Festivaler med hjärtat på rätta stället

Mitt missnöje med Metaltown har fått mig att fundera. Vad är det som gör mig så besviken? Och när jag på festivalinfo läser följande lilla mening om Roskilde så faller bitarna lite på plats för mig om vad det är Metaltown saknar:

Festivalen startades 1971. Initiativtagare var två gymnasieelever. Ingen kunde väl då drömma om att festivalen, skulle bli festivalernas festival och att den skulle finnas kvar nästan 40 år senare. 


Roskilde är för mig essensen av festival. Den är festivalernas festival, den som för mig alltid erbjudit de största banden, de häftigaste upplevelserna, de bästa festerna, det bästa (och det sämsta) vädret, den roligaste publiken, den bästa organisationen, den godaste ölen, de bästa drinkarna, de trevligaste poliserna, de gladaste funktionärerna, den godaste maten, de galnaste upptågen, den friaste frihetskänslan.

Roskilde har ett hjärta och en själ. Det är en festival som drivs av en icke vinstdrivande organisation med bara 25 heltidsanställda. Sedan starten har de skänkt den eventuella vinsten till välgörenhet, hittills har över 18 miljoner € gått till Läkare utan gränser, Amnesty, WWF, Rädda barnen och andra välgörenhetsorganisationer.
 
Roskildefestivalen är politisk. Den är kultur. Den är progg. Den är dansk som fan. Det mesta av maten som säljs på festivalen är ekologisk och har så varit sedan jag var där första gången 1993. Faktum är att det är mina Roskildebesök som lärde mig att det överhuvudtaget fanns något som hette "økologisk" och vad det innebär. De har haft en mijölpolicy sen 1994. Många av de fantastiska matstånden på Roskilde drivs av olika lokala organisationer inom kultur och idrott som därmed får en chans att tjäna ihop pengar till sina föreningar. 

Så vad är det då Metaltown saknar? Det jag tror det handlar om är det som jag uppfattar som Roskildes kärna, en kärlek till musik och medmänniskor och en vilja att skapa en förbannat bra fest. Någonstans på vägen har människorna bakom Metaltown tappat bort den viljan, om de någonsin haft den.

Metaltown - nya barnsjukdomar varje år

I kön utanför området, detta är kanske 30 minuter innan
första bandet ska gå på och kön ringlar över hela fältet.
Entrén är inte ens öppen än fick vi veta senare.

Det är som att de som arrangerar Metaltown aldrig lär sig. De hittar på nya barnsjukdomar varje år och i år var det extra besvärligt för dem eftersom de bytt område också. För lite bussar på fredagen, ingen parkering, kass camping (tydligen bara ett matställe för 4500 campare), usel planering av området med rent farligt trånga passager precis intill näst största scenen.

Smarta bord på kravallstaketen!

Dessutom, vilket jag nästan tycker är värst eller åtminstone tråkigast: kombinationen att man inte får ha med egen mat och dryck och ockerpriser på mat och dryck på området. Eller vad sägs om 30:- för 0,5 cl läsk. 50:- för en chorizo med bröd. 40:- för en liten pizza. 70-80 kr för en tunnbrödsrulle. Det går väl an för mig som har lön, men alla kidsen som tjatat sig till biljett av sina föräldrar, hur ska de ha råd?

25 000 besökare tog sig trots allt råd och åkte dit, men jag tror ínte det är den underbara härliga stämningen eller det härliga arrangemanget som drar, det är artisterna. Och så åker man dit TROTS att det ligger mitt ute i ingenstans och TROTS att det är några konstiga paragrafryttare som bestämt hur det ska vara på området (ingen flaska med kork kommer in på området, inga paraplyer, inga kameror??)

Nåja, vi hade kul i alla fall!

Bästa spelningen: Cavalera Conspiracy och System of a down
Roligaste överraskningen: Devin townsend project och Insense

Brasiliens stolthet, Cavalera Conspiracy - kolla Max gitarr!!

Liiite högt utan öronproppar

Lantis i stan fick lite sol på näsan på fredan!

The damned things, bäst på lördagen men jag var lite för
trött för att uppskatta dem till fullo, dessutom kasst ljud!

Fin insamling till de behövande, hårdrockare har stora hjärtan

Norska Insense i tältet, bästa spelstället på
lördagen när regnet stod som spön i backen!

En välbehövlig powernap i regnet...

Expressen/GT skriver om publikens hårda omdöme
Aftonbladet om kaos och kalabalik
GP skriver om att banden var bra, arrangemanget katastrof 

Lantis i stan hoppas att Metaltown till nästa år bestämmer sig. Antingen är man Metaltown och hittar en spelplats centralt, med tillgång till språrvagnstrafiken som kan svälja stora publikmassor utan större problem, eller så får man bli Metalfarm och bli en riktig campingfestival med parkering till alla, camping till alla, massor av billig mat till besökarna, duschar och allt annat som hör en sådan festival till.

Googla en färg

En kollega tipsade om att man kan googla en färg i bildsökningsläget. Tänk att teknik kan vara så här vackert.

Hur ofta går egentligen Godzilla på TV?

Godzilla från 1998 är en i mitt tycke OK standardmässig actionrulle med för sin tid ganska coola effekter. Men tydligen är den ofantligt billig i inköp för svenska TV-bolag. Eller hur förklarar man annars följande 13 (!!!) TV-visningar (som idag dessutom blir 14 eftersom TV6 visar den just nu i skrivande stund)

TV32011-03-19 TV42010-06-25 TV4+2010-05-29 TV4002010-04-04 TV42010-03-13 TV42010-01-16 TV32005-05-20 TV32004-10-22 TV32004-01-11 ZTV2003-08-14 TV32003-01-12 ZTV2002-05-16 TV32002-02-10

Suveräna The Big Lebowski från samma år har bara TV-visats 7 gånger. Andra filmer från samma år är Lock, Stock and Two Smoking Barrels med 8 tv-visningar, Shakespeare in Love med 9 men då är den å andra sidan inte visad sedan oktober 2009. Är alltså Godzilla hälften så dyr i inköp? Eller har man bara bristande fantasi som inköpare? Eller kommer den med på köpet när man köper andra nyare filmer från samma distributionsbolag?

Vilka filmer tycker du går (för) ofta på TV?

Om du själv vill veta hur ofta en film har visats på TV så rekommenderar jag filmdelta.se - man måste vara medlem för att kunna se TV-visningarna, men medlemskapet kostar inte mer än att uppge en e-postadress.

Släppfest för The Elliots nya skiva Love | Decay

Igår var det släppfest på Sticky Fingers för The Elliots nya skiva Love | Decay. En något sen ankomst från min sida gjorde att jag missade större delen av förbandet Redtop. Sen urartade releasepartyt för min del i någon slags nostalgiparty eftersom de flesta bästa kollegorna från mitt gamla jobb var där. Trevligt och fantastiskt roligt att träffa människor på riktigt, och inte bara följa Facebook-statusar.

Till slut var det dock dags och The Elliots gick på scenen. Spelningen tog sig aldrig riktigt för min del, jag väntade liksom hela tiden på att de skulle komma igång. Konserten kändes lite återhållen egentligen ända fram till slutet när de spelade Catch my fall från förra skivan. Då var det som publiken kom igång lite, äntligen. Det ganska låga ljudet gjorde säkert sitt till för att det inte skulle bli något tokdrag direkt. Kören, på översta bilden, hördes t ex knappast alls och så stor är ju inte lokalerna på Sticky Fingers att man borde ha sådana problem.

Men bra var det. Inte lika känslosamt och engagerande som skivan men bra. Och det känns som att de har växt som musiker. Det är lite introvert bitvis men det är en helt annan scennärvaro och stolthet över att stå där på scenen jämfört med hur jag minns dem från tidigare. Så sammanfattningsvis, kul spelning och för min del, en riktigt rolig kväll.

Sveriges just nu bästa platta

I april så skrev jag ju att alla måste lyssna på The Elliots. Nu börjar recensionerna för deras nya skiva hagla in och på Kritiker.se är de just nu på första plats, högst snittbetyg av alla nya skivor! :) Och det är hemmaplansrecensionen från GP som drar ner snittet...

Själv ser jag mest av allt fram emot släppfesten på fredag på Sticky Fingers! Som en nedräkning inför fredag så släpper de en låt om dagen på Soundcloud och det låter BRA hittills:

Search and Disbelief
Hold On

Kvällspromenad

Winter's bone - en överraskande film

Jag vann en tävling häromsistens, priset var Winter's bone på DVD och boken av Daniel Woodrell som filmen är baserad på. Har inte hunnit läsa boken ännu men häromsistens såg jag i alla fall filmen. Mina förväntningar var att det skulle vara en grå, hemsk och sorglig historia, kort sagt, en deprimerande film. Och ja, den är det men den är också ofantligt vackert fotad, med ömhet och medkänsla för karaktärerna. Och den är inte alls så sorglig eller hemsk som man kan tänka sig även om det finns scener i den som är ganska upprörande, dock långt ifrån Saw och andra äckliga filmer där man de facto får se det äckliga. Här visas mer skådisarnas reaktioner på det äckliga och vi som publik slipper se det som de ser.

Filmen handlar om Ree Dolly, 17 år som tar hand om sina yngre syskon och sin sinnesjuka mamma. Pappan är involverad i knarktillverkning, och så är resten av Dolly-släkten. När filmen börjar har han varit försvunnen ett tag, och Ree får besök av en polis som berättar att han satt deras mark och hus i pant för att få gå fri mot borgen. Om han inte dyker upp till sin rättegång måste de lämna huset och marken.

Ree börjar, lite trevande först, leta efter sin pappa eller andra lösningar för att betala tillbaka borgen och kunna behålla huset till sig och sin familj.

För mig är det en film om modet att våga vända på stenarna och söka efter sanningen bakom familjehemligheterna. En ung modig tjej, som står upp för sin familj, är stolt över sin bakgrund och inte tänker släppa sitt arv eller sina syskon till någon annan.

Fotot är helt fantastiskt. Skådisarna är fantastiska. Många av dem har aldrig skådespelat förr och kommer från området där filmen utspelar sig, Ozarkbergen i Missouri, i mitten av USA. Kvinnan på bilden i mitten är en av dem. Det påminner lite om Roy Andersson, det är så långt ifrån glamour man kan komma men det berör verkligen in i själen. Även barnen är superba skådisar. Mannen som spelar Teardrop, Rees farbror i filmen, på bilden längst ner, har tidigare spelat mer välkammade och polerade roller men här är han skrämmande och samtidigt rörande.

Så om du har tråkigt i sommar, eller tycker det är för varmt ute i solen, är en klar rekommendation att lägga ca 1,5 timme av ditt liv på Winter´s bone.

Så kallad finkultur

Foto: Alexander Kenney, pressbild från GöteborgsOperan

I torsdags var jag och såg Svansjön på Göteborgsoperan. Det var premiär. Dels för mig som publik på balett. Dels för föreställningen som är ett gästspel från Kungliga baletten i Stockholm.

Och det är lite svårt för mig att berätta om upplevelsen. Det var en lång föreställning, 4 akter, 3 pauser, totalt 3 h och 15 minuter. Så långt att det nästan blev tråkigt. Framförallt första akten kändes ganska menlöst och mest som att olika dansare skulle få visa upp sig, trots att de hade mindre dansroller.

Det var höjdskräcksframkallande högt att sitta på tredje balkong (vi var sent ute med köp av biljetter). Det var otroligt vackra dräkter och dekor, bortsett från golvet som var osannolikt fult i akt 1 och 3 så det såg ut som ett slitet gymnastiksalsgolv. Dansarna är fantastiska i sin styrka och vighet.

Men det berör mig inte. Var är känslorna i baletten? Narren, Svanen och Trollkarlen var de enda karaktärerna jag egentligen fick någon känsla för alls. Och eftersom Svanen ska föreställa kär i prinsen så blir det helt obegripligt vad hon ser i den otroligt tunna karaktären, hans funktion verkar mest vara att vara där som stöd för ballerinorna. Men det kanske är jag som inte förstår det fina och poängen med balett.

Versionen vi såg slutar lyckligt med att prinsen och Svanen vandrar bort hand i hand. Den lilla svärta som fanns i föreställningen den fanns mest i Trollkarlen, vars motiv i och för sig är ganska obegripliga också, men i sin dans fångar han i alla fall något mänskligt, berörande. Kanske hade det ursprungliga slutet, där Svanen dör när förvandlingen bryts, passat mig bättre.

Musiken, Tjajkovskij, är ju i sig mörkare än så och har en del svärta i sig. Den lyfter och min allra allra största beundran för musikerna. Otroligt skickliga.

Men summa summarum, jag tror inte balett är något för mig annat än i korta doser som mellanspel i So you think you can dance. Som för övrigt har börjat igen med säsong 8!! WOOOHOO!! Ser fram emot fler fanstistiska framträdanden som detta, som är ett av mina favoritnummer från säsong 7. Twitch och balettdansaren (!!!) Alex Wong i ett hihopnummer i koreografi av NappyTabs.

Dans dans dans

Håkan Hellström.

Det är så mycket med den killen som egentligen är saker jag borde reta mig på.

Hans naiva och oerhört känslosamma sätt
Hans hattar
Hans ohämmade låtstölder
Hans sprudlande glädje
Hans tonårsångest
Hans 35-årsångest
Hans sätt att betona när han sjunger som gör det helt omöjligt att sjunga med

Rent logiskt kan jag hitta 100 skäl varför jag inte gillar Håkan Hellström. Men med hjärtat och magkänslan så vet jag ju, jag avgudar hans musik och hans artisteri. För han är äkta och det går inte att kommersialisera sönder honom.

Och jag är så glad att jag köpte biljett till konserten på Slottskogsvallen igår. Och jag är så glad att det inte var något förband. Ingen lång utdragen plåga för nåt stackars band som alla ska sucka över och bara önska att det tar slut.

Så glad att han börjar med en inledningen som egentligen är extranummer. "Dom där jag kommer ifrån" följs upp med "Kom igen Lena" och det är för mig ungefär som om Rage Against the Machine skulle inleda en spelning med "Killing in the Name of". Bränna det starkaste kortet först av allt.

Så glad att publiken dansar och sjunger. Dans dans dans!! Indianhövdingarna, ni vet de som står längst bak, med armarna i kors framför bröstet  och som  möjligen kan nicka lite försiktigt eller stampa lite med foten om det är något de verkligen gillar, de syntes inte till någonstans.

Och Augustifamiljen. Vad är det med detta band? Hur kan de vara så jävla bra? Musiken vävs ihop, övergångarna mellan låtarna är ibland så grymma att de överglänser låtarna och man vill aldrig att det ska ta slut, bara att partyt ska fortsätta hela natten.

Och så Tomas von Brömssen. Han är så osannolik som gästartist att det ju nästan blir förväntat att han ska dyka upp. Märkbart tagen och smånervös inleder han "Försent för Edelweiss", sjunger, spelar flöjt och klarinett, men på något sätt så försvinner hans nervositet och han är bara briljant bra och lyfts av de andra musikerna och hela ens hjärta fylls av en naiv och underbar känsla av kärlek.

Det blir inte bättre än så här. Sommarvärme, musik, dans, sång. Och så får man dela det med 20 000 andra. Kultur tror jag man kan kalla det. Fin kultur. På riktigt.

GT/Expressen ger en femma och GP ger en fyra men har inte lagt upp sin recension för allmän läsning. De har istället en minut för minut-beskrivning av konserten.

Freedom of dance

Jag kan inte låta bli att re-blogga den här som Henrik Alexandersson la upp idag.



Killen som dansar är Adam Kokesh - Irak-veteran, radiopratare och antikrigsaktivist.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag vet inte ens om jag kan bli förvånad. Bara konstatera att det trots allt finns hopp för yttrandefriheten i ett land där människor vågar vara olydiga och vågar bryta mot fullständigt absurda lagar.

Vignette-beroende

Jag har ju tidigare beklagat mig över min HTC Desires kassa kamera. Kameran blir inte bättre, men dock roligare, med appen Vignette. Så här kommer lite Vignette-bilder, och också en liten update vad jag gjort senaste veckorna.

Utsikt från spårvagnsfönstet, Hagabion a.k.a stans bästa uteservering Kino

Söta brorsbarnet, en regnig dag på Liseberg

Spår 10 i Stockholm en fredag eftermiddag. Väntan på att få åka hem till Göteborg.

Kontorskonst. Kollegans snygga sko och ett litet ljusfenomen på golvet.