Farmormormor

Det är mer än 15 år sedan hon dog. Signe, min mormor, mina kusiners farmor. Jag och bästis-kusinen Lovisa kunde aldrig enas om hon var farmor eller mormor och till slut så hette hon så, farmormormor. Som ett enda långt ord. På småländska, där r-en bara anas men ändå finns där för den uppmärksamme lyssnaren.

Jag saknar henne fortfarande ibland. När jag kommer på mig själv med uttryck som "Säga tulipanros - men görat", eller ännu mer när jag är väldigt nära att utropa ett förtjust och samtidigt förfärat "hoo" när någon berättar nåt chockerande eller överraskande.

Och jag önskar jag kunde baka bullar som hon. Önskar jag visste hur hon gjorde där bondkakorna. Önskar jag kunde komma ihåg henne bättre. Men jag minns hennes tunna helvita hår, nogsamt rullat så det blev lockigt, hennes rynkiga vackra ansikte och hennes glada sinne. Och jag tänker att jag själv borde sluta färga håret om jag nånsin ska få uppleva mitt eget hår så där vitt. Och jag tänker att aldrig aldrig ska jag genomgå en ansiktslyftning för jag vet hur vacker jag kommer vara när jag är 80.