Inception - eller varför det inte alltid är bra med hypade filmer

Just hemkommen från Inception, en film jag sett fram emot mycket. Eftersom jag vet att jag ofta blir besviken på filmer om mina förväntningar är för höga försökte jag behärska mig och tänka att den nog inte är så bra, men ett snittbetyg på 9,2 på IMDB och därmed en tredjeplats bland alla filmer någonsin gjorde sitt till för att boosta mina förväntningar långt över det normala.

Kortfattat handlar filmen om en man, Leonardi Di Caprios rollkaratär, som kan infiltrera andras drömmar och stjäla hemligheter från dem. Han har dock egna mörka hemligheter som ställer till det för honom. I filmen vill han göra en sista stöt för att lösa sina privata problem. Till detta samlar han ihop ett team som ska hjälpa honom med det svåraste uppdrag han någonsin fått, att plantera en idé istället för att stjäla information.

Idémässigt hämtar filmen mycket från Matrix, Vanilla Sky och Minority Report. Eftersom jag hade en ganska stor fixering vid just Matrix och har sett den filmen lite för många gånger blir vissa likheter för uppenbart snodda för mig. Framförallt själva kärnfrågan, om vad som är dröm och vad som är verklighet, är den samma i båda filmerna och det stör mig lite grand.

Jag såg ganska nyligen Leonardo Di Caprio i Shutter Island. Mycket av hans rollkaraktär från Shutter Island känner man igen i Inception. Grubblande man med mörka hemligheter. Dessutom är det något med Leonardo själv som stör mig. Jag tycker inte om honom som skådis helt enkelt och har inte gjort det sedan Gilbert Grape.

Det är nog mitt grundproblem med filmen, jag får ingen positiv känsla för karaktärerna, framförallt inte för Di Caprios karaktär. Inte heller gillar jag hans fru eller den kvinnliga huvudrollen Adriane, spelad av Ellen Page. Det finns ingen karaktär att identifiera sig med eller liksom heja på. Tom Hardys karaktär är visserligen rar och jag gillar honom som trulig förfalskare men en komisk biroll räcker ju inte för att bära en hel film.

Den enda som jag verkligen känner för är Cillian Murphy som spelar en döende affärsmans son. Antagligen är det väl för att jag gillade hans karaktär i 28 dagar senare lite för mycket så det spiller över på den här filmen.

Allt som allt är det ändå en intelligent actionrulle som egentligen borde vara min påse chips. Snygga effekter är det, så snygga att man inte ens tänker på dom som effekter utan snarare som just drömmar. Kanske är det en del av problemet också, att effekterna är så snygga att filmmakarna inte vågat klippa tillräckligt mycket så filmen blir nästan lite för lång, lite för mycket chips helt enkelt. 100 gram är ju gott men efter så där 300 vill man ju mest av allt stoppa fingrarna i halsen och ångrar att man ätit så mycket chips.

Slutet... slutet ger faktiskt en extra dimension som gör att jag gick därifrån funderandes över vad jag egentligen sett och att jag till slut ändå köpte hela filmen på ett annat sätt än vad jag kanske gjort annars. Så se den vet ja om du får chansen att se den på bio med bra bild och ljud.