Vissa musikfavoriter finns liksom alltid där och växer i takt med ens egen musiksmak och man avgudar allt dom gör. Andra växer man ifrån eftersom de inte rör sig alls, andra växer men åt ett håll som får en att tvivla på vad man någonsin såg hos det där bandet... Kent har varit ett sådant band för mig där jag inte längre förstår varför jag gillade dom.
Kent fick mig att bredda min musiksmak när jag var som mest insnöad på hårdrock och punk. Och det var live på Hultsfredsfestivalen (96?) tillsammans med min popnörd-kompis Marie som jag först upptäckte Kents magi. Antagligen följde jag bara med som sällskap eftersom Marie hade gått med mig på varenda band jag ville se. Ett allvarligt band iklädda kostymer äntrade scenen och vi i publiken fick inte ett smil på hela spelningen. Jag tror det var låten "Ingenting någonsin" som definitivt fick mig över från skeptiker till fan-sidan. Sen följde några år när jag dyrkade varenda textrad som Jocke Berg någonsin åstadkommit.
Med skivor som "Hagnesta Hill", "Du och jag döden" och spiken i kistan - "Tillbaka till samtiden" - så trodde jag att mina dagar som fan till Kent var över. Det hjälpte inte att "Vapen och ammunition" är en GRYM skiva eller att de fortfarande sålde som smör i solsken. För mig var deras musik inte längre angelägen, utan någonting jag inte kunde relatera till. Det har gått så långt att jag har önskat att de hade lagt av efter spelningen på Stockholms stadion där alla skulle komma klädda i vitt. Det hade varit en värdig begravning för ett band som numera verkar gå på tomgång. Jag har inte velat kännas vid min forna kärlek till bandet.
Tills för några dagar sen. "Skisser för sommaren" strömmade ur min bilradio. För första gången på 8 år så betyder något för mig igen när Jocke Berg sjunger. Allt är inte förlåtet (det ser resten av senaste skivan till), men det finns i alla fall ett litet hopp om att Kent kanske kan bli ett bra band igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar