Jag och sambon har haft hund i drygt ett år nu. Idag var det morgonpromenad i hällande regn och jag gick där i Ruddalens skog och funderade kring hur saker kan ändra sig. Jag var för dagen iklädd fullt regnställ och gummistövlar som har gått från att vara något som plockades fram i nödfall till att vara en ganska vanlig mundering för mig. Promenaden gick på en stig som jag inte ens visste fanns för ett år sedan men som numera är en av mina favoritstigar.
Det är ju ett stort ansvar och en stor glädje att få ha en hundkompis boende hos sig. Glädjen som hunden visar när man varit borta en stund och kommer hem, eller när man föreslår en promenad, eller när man tramsar runt och leker är så genuin och äkta att jag kan inte låta bli att bli smittad av den glädjen.
Samtidigt så är det ju du, eller i vårt fall jag och sambon, som är ansvariga för den här varelsens liv. Det är vi som måste se till att han får mat, vatten, motion, stimulans och omvårdnad. Vi ska trimma hans päls, klippa hans klor, undersöka så att han mår bra, se till att han får besöka veterinär om han inte mår bra, se till att han inte får fästingar, ta bort dom om han får några ändå, samt vara hundens förstånd och inte utsätta honom för farliga situationer. Dessutom finns ju absolut hundägaransvar, det är vi som är ansvariga för ALLT som hunden gör, oavsett situation.
Jag undrar ibland om andra människor tänker så mycket på detta med hundar och det ansvar de har för dom. Jag tror inte de är särskilt medvetna om det. Både jag och sambon har haft äldre släktingar som haft övergödda taxar som aldrig motionerades. Och man tyckte det var normalt och helt OK, det var ingen som sa till min mormor och morfar att Rufus faktiskt inte var väl omhändertagen utan man sa bara "oj vilken tjock liten hund" och så var det med det. Jag blir lite ledsen i hjärtat av att tänka på den där tjocka gamla taxen som bara fick gå mycket korta promenader och sedan göddes med allehanda kakor och mat hela dagarna. Samtidigt känns det bra att det finns en mycket större kunskap bland, åtminstone yngre, hundägare numera. Så ibland var det alls inte bättre förr :)
Så här gott kan man ha det när man sover...
2 kommentarer:
Jag ju ingen personlig erfarenhet av hundar, men det du sager paminner mig om hur jag ser katter nufortiden. Innan vi skaffade vara sa tankte jag inte pa alla katter som spenderar storre delen av sitt liv utomhus, med ett skjul kanske att ga in i nar det regnar.
Nu blir jag sa ledsen och tycker sa synd om dem for att de inte har sallskap och kramar - for jag vet ju hur mycket vara tycker om det. Nar man kommer hem fran jobbet och de kommer sa fort de hor dorren for att bli klappade - man blir ju helt varm om hjartat.
Djurvanner ar fantastiska (fast inte nar de vacker en 5.30 pa morgonen). :-)
åååå vad jag är glad att det är just NI som har Caiser!!! TACK Karin!!!
Skicka en kommentar