Det här är min moster. Jag gillar henne väldigt mycket. Hon är en inte helt purung dam som bor ensam i ett hus. Behöver hjälp med både det ena och det andra, som t ex att handla ibland, fixa saker med huset eller trädgården. Och om jag som tonåring inte hade varit så förbaskat trött på orten jag kommer från så hade jag kanske varit där nu. Bott där, jobbat där, haft mitt liv där. Och jag hade kunnat hjälpa henne. Handlat åt henne. Klippt hennes gräs. Hämtat ut hennes recept. Kunnat ta en fika med henne, prata om ditt och datt. Låtit min hund skutta runt i hennes trädgård och jaga bort grannens katter från hennes fina blomrabatterna.
Men livet blev nu inte så. Det blev något annat. Jag menar inte att jag ångrar mina livsval på något sätt för det gör jag inte. Utan de val jag gjorde som tonåring skulle jag t ex inte ha de vänner jag har idag. Jag skulle inte ha det boende jag har idag. Inte jobba där jag jobbar idag. Jag skulle inte tycka om det jag tycker om idag.
Men mina val har medfört andra extra saker som jag inte förstod när jag gjorde valen. Jag trodde att jag valde utbildning och kanske yrke. Det jag också valde var att aldrig oplanerat kunna ta en kopp kaffe med mina närmsta släktingar.
4 kommentarer:
Ja, nu är ju inte jag någon kaffedrickare... men jag förstår hur du menar. Vi har ju själva drygt 70 mil till vår släkt... Lite tråkigt ibland men skönt många gånger. Faktiskt. De finns ju ändå kvar, relationen finns där, och när vi väl ses värderar vi varandra högre än vi gjorde när vi träffades flera gånger i veckan.
Om du inte hade gjort de valen hade du ju aldrig träffat mig.... Puss
Hälsar din "hemlige" beundrare.....
Jo det är ju sådant man inte kan veta. Men ibland känns det som att just det där vardagliga och oplanerade är något jag verkligen saknar. Fast det vägs ju upp av annat. T ex har jag ju fått en "hemlig" beundrare ;D
Jag forstar precis vad du menar. Det var definitivt en stor del av vart beslut att flytta upp norr ifran London - att vara nara slakten (hans iaf - svart att vara nara bada samtidigt :-) ).
Och det gor stor skillnad faktiskt. Nu ar det ju en valdigt liten familj, men det ar sa mysigt att nagon knackar pa dorren en lordag formiddag ibland for en kopp kaffe. Eller ett telefonsamtal pa sondag morgonen om man vill hanga med pa en runda i skogen och sedan brunch hos svarforaldrarna.
Och sa ar dar ju hans mormor som ar gammal och minnet har borjat ge sig lite, sa man vet ju inte hur lange hon hanger med - mentalt eller fysiskt. Kul att se henne oftare an 3-4 ganger om aret. Och kul att kanna att vi kan hjalpa henne (och svarmor sa hon inte ar sjalv om det langre), aven om det bara ar sma saker. Ta ut henne pa en liten runda i bilen till nagonstans fint och ha en fika eftersom hon inte kan ta sig ur huset sjalv.
Svar avvagning dar. Lattare for oss eftersom vi inte hade nara till nagra kompisar langre dar vi bodde - alla hade flyttat langre ut i olika riktningar. :-)
Skicka en kommentar