Var ute och joggade igår för första gången på 1 månad. Mötte idel vänliga pensionärer, barnfamiljer och hundägare i "skogen" där löpspåret går. Solen sken, fåglar kvittrade, det var lungt och stilla i skogen. Och ändå... Någonstans djupt inuti mig så kände jag mig osäker, på ett nästan instinktivt sätt, så som det alltid är för mig när jag är ute i den här stan ensam.
Jag började fantistera, och det är inte första gången, på om jag ens skulle gå att identifiera om jag blev mördad just där och då i skogen. Bara en husnyckel runt halsen (som mördaren lätt kan ta med sig). Inget ID, ingen plånbok, ingen mobil, inga smycken. Hur lång tid skulle det ta att identifiera mig? Hur lång tid innan man ringer mitt jobb (sprang i tröja med reklmartryck därifrån)?
Funderade över larm och pepparspray. Men inte vill väl jag vara så rädd att jag måste ta till såna medel? Insåg att mina morbida fantasier i höstsolen gått för långt och bestämde mig istället för att köpa nya träningsbyxor och överdragsjacka med fickor som har dragkedja omedelbart. Nästa gång blir det mobiltelefonen med och så får vi se om jag slipper de morbida instinktsbaserade fantasierna då.
2 kommentarer:
Oh! du har bloggat!
välkommen tillbaka till internet.
Du var otäckt nära att åka ur min "bloggarsomuppdateras" mapp ibland favoriterna.
Inte bra att man ska behöva tänka i såna banor när man joggar lite.
är impad att du ser mitt första inlägg på flera månader så snart :)
Skicka en kommentar